Freddie Wadling är en av rikets mest säregna sångare. Det är på något vis omöjligt att värja sig mot hans stämma, den talar direkt till det där stället i magen som antingen får en att må illa eller att känna skön trygghet. Och jag väljer såklart trygghet i all denna fejkade skräck.
Det är tveklöst så att Wadling är navet i föreställningen och utan hans medverkan har jag svårt att se att det hade gått att genomföra en kabaré på det här viset, trots flera godkända insatser av övriga ensemblen.
Korpen är ett musikaliskt potpurri av Edgar Allan Poes texter och på samma gång en resa genom författarens högst märkliga privatliv. Sven-Åke Gustavsson har bearbetat texterna och regisserat föreställningen.
Ansatsen är skräckromantisk så det förslår, ofta humoristisk och lättsmält. Tolkningen hade tjänat betydligt på att dyka ner huvudstupa i svärtan utan dessa ständiga ironiska undertoner. Stundtals liknar det hela ett Chalmersspex som via monsterrock och Lordi-imationer drar Göteborgsvitsar om Poseidon och Ullevi. Lite tröttsamt.
Ensemblen verkar dock ändå ha funnit varandra och deras kemi är överlag välfungerande. Att framhålla är Åsa-Lena Hjelm som i flera olika roller visar prov på härlig komisk talang tillika ruggigt beräknande kyla. Likaså är Carina M Johanssons insats som Poes faster och älskarinna nämnvärd. Johanssons eleganta spelstil övertygar gång på gång.
Clive Leavers svarta scenbild består av träpanel med två rektanglar av plexiglas på var sida om en liten ridå i medaljongmönster. På en balkong ovanför sitter orkestern och bakom dem två filmdukar som används flitigt som funktionellt och snyggt komplement till manus och musik.
Gunnar Lundgrens stora skicklighet som maskör kommer helt till sin rätt i denna föreställning. Hans avgjutna och mycket naturtrogna Freddie Wadling-huvud med öppningsbar skalle – innehållande smaskig hjärna vilken avnjuts friskt av Åsa-Lena Hjelm – frammanar kvällens största skrattsalvor.
Korpen siktar på att vara ett två timmar långt absintrus fyllt med härlig skräckonani och smaskiga skandaler. Det som dock stannar kvar efter alltför ytliga och dessvärre ibland skräcktramsiga gestaltningar, och några bottennapp till låtar (ej framförda av Freddie Wadling), är bara Wadlings nakna röst. Och den räcker ju som sagt riktigt långt.
Loading ...
