Få klassiker åldras med värdighet. I en ny tid med andra sanningar och nya svar går åren lätt hårt åt även den allra mest välskrivna litteratur. August Strindbergs Hemsöbornas status som klassiker bör väl däremot vid det här laget anses som odiskutabel efter att berört generationer av svenskar både i bokform och som legendarisk tv-teater med Allan Edwall och Sif Ruud.
Men så är det ju också en särdeles kraftfull berättelse; uppkomlingen Carlsson, kärlekstörstande madam Flod, hennes son Gusten och alla de andra välkända karaktärerna ute på Hemsö bjuder som få andra svenska romaner på både kittlande dramatik och mustig humor.
Västerbottensteatern har dock lämnat dramatiken därhän och istället valt att ta fasta på de publikfriande, komiska elementen i Hemsöborna. Det är stupfulla pastorer, lättjefulla pigor, fräckisar och nappatag i parti och minut. I sina stunder snubblande nära lättköpt buskis men förutom några missklädsamma övertramp faktiskt både rappt berättad och underhållande.
I alla fall i första akten. Innan den tragiska upplösningen av dramat kommer i vägen för den lättsamma sommarteater som Västerbottensteatern vill bjuda sin publik på.
För där i övergången mellan folklustspel och nattsvart förtvivlan skär det sig rejält och föreställningen tappar tyvärr både i fart och trovärdighet. När ensemblen som tidigare spelat på varje komisk poäng tvingas hantera missfall, madam Flods död (Susanne Gunnersen) och Carlssons försvinnande (Oskar Tunberg). När alkisprästen (Göran Hansson) från akt ett plötsligt är visheten själv, dagdrivaren Gusten (Olov Häggmark) en handlingens man och gårdens narr Rundqvist (Mikael Lindgren) över en natt blir den som personifierar allvaret. Då lider jag med de duktiga skådespelarna från Västerbottensteatern och önskar att regissören gett dem möjlighet att utveckla sina schablonartade roller till verkliga karaktärer redan under första akten.
Men hur bär man sig då egentligen åt för att kombinera tragik med komik? Svaret är naturligtvis en dos av båda – den där svåra balansgången som i sina bästa stunder blir engagerande och tragikomisk teater. För när är sorgen och glädjen egentligen oförenliga?
Kanske i Västerbottensteaterns version av Hemsöborna men knappast i Strindbergs klassiker.
Loading ...
