Yrkesidentitet – skådespelare!

På Teater 23 i hemstaden Malmö har Monica Wilderoths dramatisering av Gro Dahles och Svein Nyhus bilderbok Roy nyligen haft premiär. Hon har också gjort regin. I januari väntar Nomaderna på Östgötateatern. Den har hon skrivit; hon ska också regissera och stå på scen. Förra året kom romandebuten Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta.

Vilken av yrkesrollerna är viktigast?
  – Min yrkesidentitet springer ur att vara skådespelare. Om jag tvingas välja är det där jag hör hemma.

Roy handlar om en flicka som sörjer sin döda hund. En lätt absurd men också reflekterande och tragikomisk historia, med tillämpade livsåskådningsfrågor om döden och evigheten. Teater 23:s beställning passade perfekt, eftersom Monica Wilderoth redan läst Dahles och Nyhus böcker.
  – De är noggranna och seriösa, med utomordentliga illustrationer. Det har varit jätteroligt att försöka göra en så bra berättelse rättvisa.

Till Östgötateatern kom Monica Wilderoth första gången i samband med Spetsprojektet och hon trivs i Norrköping.
  – Det påminner om Malmö, man får vara i fred med det man gör. Jag älskar ett arbetsklimat där saker får ta tid, där man inte måste synas omedelbart.

Nomaderna är ett relationsdrama som hämtar inspiration från Albert Camus essä Myten om Sisyfos. Det är där den berömda frasen ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig” formuleras.
  – Jag har vävt in resonemang om omöjligheten att förstå livet. Människan blir gladare av att inte försöka förstå hela tiden. Det blir en förhöjd iscensättning, med relationssituationer som hela tiden kommer tillbaka till en avskedsscen.

Tillsammans med Harald Leander och Staffan Göthe har Monica Wilderoth bildat Skärpet, en ideell skådespelarförening som vill ta tillbaka scenen till skådespelarna.
  – En skådespelarstyrd teater innebär att inte vara i händerna på konstnärliga team som dimper ner med rätt tunna koncept. Det här samhället är så resultatinriktat. Vi ska mäta konstens nytta i pengar och publiksiffror. Men vi skådespelare måste hitta tillbaka till vårt uppdrag. Det finns ingen reson i att locka människor att betala biljett för något som vi inte tror på själva. Utgångspunkten måste vara att med uppriktighet berätta något som är större än en själv. Att underordna sig konstverket.

Monica Wilderoth citerar Allan Edwall, som hävdade att smörgåsbordsteater bara tyder på idélöshet.
  – Om vi inte siktar högre än till att visa upp strålande publiksiffor, då har vi missat målet med vår konst. Teaterns uppgift måste vara att förmedla den magnifika upplevelsen av att vara människa. Vara fanbärare för helt andra värden än de kortsiktiga som prioriteras nu, att vinna och vara snabbast.

Kulturen håller på att tappa sitt existensberättigande och sin självständighet, menar Monica Wilderoth.
  – Vi marginaliserar bort oss själva. Just därför är det så viktigt med långsiktigt konstnärligt arbete. Det handlar inte om brett eller smalt, högt eller lågt. Bara om uppriktighet. Vi måste våga stå för vår yrkesstolthet och våra specifika kunskaper.