Javisst. Den i ungpojkiga uppväxtskildringar närmast obligatoriska badscen där hjälten på mer eller mindre påtagliga sätt invigs i hemligheter av en fullvuxen kvinna finns här också. Men hejda ditt suckande, du som inte orkar med ännu en grabbgrej. För Agota Kristofs Den stora skrivboken – i Andreas Boonstras Momentläsning – har sällsynta egenheter som gör den värd att lyssna noga på.
Och det gör man gärna i det här nära formatet på den lilla scenen ovanför salongen, där momentarna kan testa att tala med mindre bokstäver. Där man riktigt kan spetsa öronen till den onda sagan om tvillingpojkarna som placeras hos Mormor i Den lilla staden under Kriget.
Med lakoniska barnaord berättar de om sina ritualer och strategier för överlevnad i en utsatt tillvaro av våld, mobbning, superier och vuxenfrånvaro. Om sina övningar i att vara elak och om det ständiga nerskrivandet av allt som händer i Den stora skrivboken.
I det vitmålade rummet med sin lika vitmålade och stiliserat spökstela inredning, inklusive dockan som utgör mormor och brödet på bordet, förstärks känslan av en sorts oroande barn- och ungdomsteater för vuxna, och absurdismen som påminner om Edward Goreys sagor om onda barn kommer till sin rätt.
Framför allt är det schyst att få ha mästerliga Mathias Olsson för sig själv. Han spelar båda tvillingbröderna, delvis med hjälp av finurliga videolösningar men främst genom att han bemästrar dubbelheten till fullo. Han kan växla mellan inte bara olika karaktärers roller utan mellan alla de roller som ryms inom en människa, mellan fnittrig röst och nervös blick, storögd förvånad uppsyn, plötslig elak glimt i ögat, kyla och värme, ömklighet och förakt …
Exempelvis kan han utan att visa sin rädsla, snarare med skrytsam röst, berätta om badstunden med grannfrun så att den – trots att det alls inte uttalas – framstår som det övergrepp den är. Som sagt, barn- och ungdomsteater för vuxna. För att vuxna ska få syn på barnen och vad som händer med dem i en ofta vidrig vuxenvärld.
Loading ...
