Happy End på Kulturhuset Stadsteatern bjuder in till brokig-bråkig catwalk och jättetransparty. Kalaset inleds redan ute i foajén där ”Club Halleluja de Luxe” kör fullt ställ med svandun och dans. Hög intensitet med många vackra män vars lockande blinkningar och höftvick leder oss vidare in i salongen till Carolina Frändes dansande läsning av pjäsen.
Den skrevs av Elisabeth Hauptmann och Bertolt Brecht under pseudonymen Dorothy Lane. Det var året efter framgången med Tolvskillingsoperan och arrangörer ville fortsätta att cacha in. Happy End floppade dock vid premiären 1929, men rönte senare framgång, inte minst på Broadway då Meryl Streep ingick i ensemblen.
Happy End är Brecht-light. Här finns en ton av show och show off långt från till exempel pjäser som Johanna från slakthusen. Ändå har stycket den av Brecht så väl definierade grundkonflikten mellan ägare och ägda i ett samhälle som slår och slår ut, allt avvikande och utstickande. Här beskrivs bigott religiositet med en sublimering som i Frändes iscensättning blir total-utrerad.
Frälsningssoldaternas heta längtan efter sex och dekadens skyls endast nödtorftigt under prudentliga bahytter. Per Öhagen plockar hem ännu en av sina suveräna, och alltid i ögonvrån så varma, rolltolkningar som volyminös ”frälsningsflicka” på skyhögt röda klackar.
I Happy End grinar också girighet och skrupelfri brottslighet. Varje subgrupp, oavsett förtecken, erbjuder udda existenser tillhörighet. Gangsterkungen Bill Cracker spelas av Robert Fux vars långsamma nedbrytning från vass egg till hjärtnupen friare – Halleluja-Lilian får honom på fall – lägger en tråd genom berättelsen. Det finns en särskild tydlighet i hans gestaltande som hjälper också de rörigaste sammanhang att anta riktning och djup. Klart användbart här för helheten spretar, sparkar och drar åt alla möjliga håll utan att jag blir riktigt klok på vart och varför.
Det är stor underhållning och medryckande galen fest för öga och öra med kända sånger där Peter Gardiners (en i varje muskel utmanande Sam Worlitzer) framförande av Mandeley och Daniel Nyströms (Halleluja-Lilian) av Surabaya Johnny, är höjdpunkter. Men allt mixas, både genom regi och scenografi, till en enda virvel där 13 män, inklusive kapellmästaren Fredrik Hermansson, vogue-poserar fram över scenen på ett både förföriskt men också väl igenkännbart sätt.
Bra drag och häftiga drag-queens, inte minst åldermannen Åke Lundqvist som diva och bov allt-i-ett. Genus är blott och bart kostym. Men män som klär ut sig till kvinnor som klär ut sig till män som alla är medmänniskor i o-lustgården livet. En maskerad? En demaskering? Men av vad? Så Carolina Frände, var har du din udd? Här på partyt är det något som går förlorat och avdunstar, några bubblor kvar i botten på champagneglaset. För den riktiga utsattheten, livslögnerna, förtrycket, den verkliga erotiken, det hade jag gärna sett mer av.
Loading ...
