”Det kommer att bli bra ska du se.” När Leena och hennes syskon flyttar in tillsammans med sina föräldrar in i det nybyggda bostadsområdet är framtiden ljus, trots att det redan fått öknamnet Svinalängorna. Så här bra har de aldrig haft det förr. Tak över huvudet, och mat på bordet.
Men lyckan är lika skör som de glasflaskor pappa bär hem i en tygkasse. Det går brant utför. Leena finner en vän, Åse. Det blir bådas räddning. Tillsammans finner flickorna den styrka de måste ha för att kunna överleva i den brutala verklighet de båda befinner sig i. En värld där de enda vuxna de möter är fulla.
Karin Lind har skapat en scenografi med lövtunna väggar. Ljud släpps igenom. Ljud av misshandel, skrik, och könsord. Omöjliga att stänga ute. Skuggestalter tornar upp sig på de vita väggarna.
Det är effektivt. Trots att skådespelarna är vuxna förblir de små mot de hotande mörka gestalterna. Men där finns också fristaden: Sandskogen vid havet och simträningen.
Susanna Alakoskis bok är en grym historia men ömsint berättad och med humor. Det blir lite annorlunda på scenen. Regissören Michaela Granit har bevarat humorn men den är inte lika markant. Skrattet fastnar ständigt i halsen.
Det skulle kunna vara en nackdel: Jag värjer mig. Tänker att nu är det nog, nu räcker det. Klumpen i magen växer. Det blir för mycket tänker jag, ni skriver mig på näsan. Men inser dock snart att det är en egoistisk tanke. Inser att det är just mörkret som är föreställningens styrka. Att den inte väjer eller gullar till det.
AnnaLeena Sipilä som Leenas mamma gör en gripande gestaltning av en bokläsande kvinnosakskämpe som sakta under föreställningens gång förvandlas till en tablettmissbrukande alkoholist. Jari Nissinen gestaltar fadern som förlorat sin identitet och tar till både flaska och livrem när omvärlden ställer krav.
Men det är framför allt Sonja Ahlfors späda gestalt som griper tag i mig. Hennes Leena är en krigare, som tack vare sin trogna vapendragare Åse (Joanna Wingren) kan leva i en värld som för dem är skrämmande och oförståelig.
Föreställningen hade kunnat sluta när Leenas föräldrar nykammade och lite försagda kommer hem från torken. Men lyckan är lika förrädisk som det nya parti av polsk smuggelsprit som finns en trappa upp. ”Det kommer att bli bra ska du se.” Aldrig har ett löfte klingat falskare.
Loading ...
