Skuggpojkarna i bokform

Redan bokens mörka, namnlösa omslag är en vägledning till innehållet, och först på baksidan finner man titeln som vore den pjäsens skugga.
”Skuggpojkarna” utspelar sig på en sluten fångvårdsanstalt för män. Här finns incestoffret som tänt eld på sin alkoholiserade mor, pedofilen som likt en medeltida flagellant försöker tukta sig själv, rasisten som benhårt sitter fast i sin ideologi, våldtäktsmannen, kvinnomisshandlaren med flera. Dessa människor har i själva verket alltid varit instängda i en nådlös värld. Alla förefaller de som utkastade på måfå, varken onda eller goda, snarare dömda till sig själva.
Vad företar sig dessa arma själar som placerats i vår åsyn? Inte mycket sker mellan personerna. Dialogen är tillsynes vardaglig, männen talar om fotbollslag, kommenterar TV-program, avläser åsikter hos varandra. Först i monologerna kommer större delar av dem i dager.
Monologer som form fungerar bra litterärt, men sceniskt är det alltid mer vanskligt. Den inbyggda statiskheten är inget problem vid läsning, men kan på teatern upplevas som en begränsning.
I Skuggpojkarna visar människornas monologer de stora rörelserna på djupet, som bara anas som krusningar vid ytan när de möts i den vardagliga dialogen. De flesta av dem är tyngda av sina brott, även om förhållandet till den egna skulden är av rituell art: ältandet av missgärningen blir egentligen aldrig konstruktivt. Brotten förmår inte alstra några insikter i deras psyken. Närmast förvånade släpar de vidare på sina tunga och blodiga bördor. De tycks inte riktigt förstå hur det har kommit sig att just de har gjort det de har gjort. Skulle även gärningsmännen vara slumpvist utvalda? Och precis som offren märkvärdigt utbytbara?
Naturligtvis vill Lars Norén visa att gärningsmännen är offer själva. Naket och vekt hatar och sörjer de, likt barn. Ångestfullt upprepar de sitt försvar, sitt brott, sin skuld, sin brist på skuld. Och själva frustrationen inför statiskheten fungerar faktiskt som en läsmotor.
Det farliga är inte att tala, för talet har aldrig blivit ett verkligt redskap för dessa människor. Det farliga är det som lurar inom dem. Okänt även för skuggpojkarna.
Och sällan har en titel varit så relevant, för dessa människor är verkligen skuggor. Stora bitar av dem – framsida, baksida, innehåll – har tagits ifrån dem. Bara den tunna och olyckliga skuggan finns kvar.