Skuggspel på Malmö opera och musikteater

Spännande scenografi och sköna röster. Men att detta skulle vara en skräckhistoria och anpassad till en yngre publik är obegripligt, tycker Nummers Karin Lindbom.

Det handlar om den ensamme mannen, Den Lärde, vars skugga en dag tar sig friheter och börjar leva ett eget liv. Denne skuggman tar till slut helt kommandot över sin herre, vinner prinsessan och ser till att Den Lärde inte längre kan utmana honom.
    En spännande historia som rymmer många olika tolkningar, men som i Operaverkstans version aldrig hettar till, utan blir rätt slätstruken.
    Scenografin är den största behållningen. Ulrik Gad har skapat en värld som, med hjälp av projektionsskärmar, skiftar i blått, lila, rött och rosa. På dessa rör sig skuggfigurer, och silhuetter av staden träder fram. De fungerar som egna små konstverk och ger en magisk och spöklik stämning.
    Denna känsla borde även ha funnits bland rollgestaltningarna. Michael Weinius karaktär, Den Lärde, är fumlig, snäll och klok. Skuggan ska vara hans motsats. Men här kunde man ha tagit ut svängarna betydligt mer och frossat i skräcktemat. Visst, Andreas Landin har svarta skinnbyxor, handskar, slickat hår och intensiv blick, men någon demonisk eller läskig typ blir han aldrig. Och valet att göra Lisa Gustafssons prinsessa till en barnslig tjejprinsessa med glasögon, flätor, gummistövlar och guldkrona skapar en konstig kontrast till föreställningens väldigt vuxna män och det tunga, ibland lite långsamma, tempot. Det är som att de spelar i två olika föreställningar.
    Operaverkstans ambition att skapa opera för unga tycker jag är beundransvärd, men jag är rädd att Skuggspel kommer att ligga farligt nära gränsen till långtråkig om den unga publiken får tycka till.

Karin Lindbom