Skuggteatern: Moll

RECENSION/TEATER. Antalet namn i programbladet överstiger 200. Slutscenen inbegriper en äldre tai chi-utövare, en barnkör, ytterligare en kör, en teatergrupp, tre solister en orkester och några dansare. Varför göra det enkelt för sig? Skuggteaterns Moll är ett mastodontprojekt.

Och som i alla mastodontprojekt mångdubblas riskerna. Till exempel: ju mer ström man använder, desto lättare går strömmen – vilket den också gör några minuter in i föreställningens första ballad Everybody hurts. ”Pinsamt!” utbrister några unga killar i den fullsatta salongen. Men mastodontrevyn Moll fixar säkringen och börjar om från början. Ljudet blir inte super, men det funkar.
I begynnelsen hade Moll underrubriken ”en jobbig revy”. Underrubriken verkar ha försvunnit men den är inte desto mindre en väldigt adekvat varudeklaration. Över ett torg passerar en mängd disparata människoöden. Den gemensamma nämnaren är att de är jobbiga: brusten kärlek, spruckna familjer, drogberoende, prostitution, ensamhet, mobbning, förtingligande av människor, anorexi och demens. Inga enkla ämnen men ibland kanske väl enkelt skildrade, som om vägen från A automatiskt går till B utan omvägar. Moll är mycket. Allt är inte bra men det finns en mängd monologer som stannar i minnet: den flätade trippelmonologen med tre av Skuggteaterns kvinnliga skådisar, den strålkastarbelysta panelhönan på dansbanan och pungmannen är några av de mollfigurer som stannar kvar.

Malin Palmqvist