Skuvle Nejla – jojkopera på turné

Motsatsparen är starka och närvarande: Det är samiskt mot svenskt, natur mot kultur och ont mot gott. Jojken och operan samspelar fint men får också stå för olika världar, suggestivt sugande samisk jojk mot en svenskt högdragen opera. Men revolten finns där. Samisk kultur är kultur trots att den är fylld av natur. Den svenske prästen är en mörkerman som talar om ljuset. Perspektiven är med all önskvärd tydlighet omvända. Jens Gustavsson scenografi är lika enkel som genial. En byggnadsställning i två våningar ger scenen en tudelning. Upptill ett av stålrör skissat fjällandskap, nertill ett instängt rum för det kristet svenska.
   Men det som gör Skuvle Nejla gripande är historien om Allaq. När den samiske pojken Skuvle Nejla reser söderut för att bli präst lämnar han ett barn i fästmön Marias mage. Maria föder sin dotter och gömmer henne i fjället. Allaq växer upp som hälften björn, hälften människa. När Skuvle Nejla en dag återvänder som präst ombeds han att dela med sig av kyrksilvret för att skjuta en förtrollad björnhona. Så överger han inte bara sitt barn utan dödar det också.
   Spelet är återhållet och lågmält – det är i jojken och musiken de starka känslorna finns. I Johan Anders Baers fall är spelet så återhållet att det närmar sig blekt, i Anna Kråiks fall fungerar spelstilen utmärkt.
   Jojkoperan bär en stark vrede över historien som borgar för dramatik. Men här finns också jojkoperans problem, den tydliga tudelningen riskerar endimensionell övertydlighet. Onda svenskar och goda samer. Kanske skulle Skuvle Nejlas brottningsmatch mellan världarna ha kunnat överbrygga detta. Problemet är att det inte blir så. Johan Anders Baers Skuvle Nejla vänder i mina ögon alltför lättvindigt på kappan.