”Slakt av ensembleteatern?”

Hösten 2009 spelar Teater Västmanland föreställningen Mig äger ingen. Föreställningen spelas för utsålda hus och kritikerna höjer den till skyarna. Trots stor efterfrågan på biljetter beslutar teaterns styrelse att inte förlänga succén. Teaterns dåliga ekonomi anges som skäl. Men att uppsättningen har spräckt teaterns budget är en lögn enligt regissör och ensemble.
Det föranleder mig att ställa några frågor kring Teater Västmanlands framtid.

När Västmanlands Länsteater (numera Teater Västmanland) startades 1976 var det ett resultat av en konstnärlig såväl som en tvärpolitisk vilja. Som grund fanns en fast ensemble på 13 skådespelare. Då var en ensemble en förutsättning för regionens teater.
Det var en prioritering man gjorde från politiskt håll, med stöd från Teaterförbundet och Teatrarnas Riksförbund (numera Svensk Scenkonst). Målet var, i linje med 1974 års kulturpropposition, lokalt förankrade ensembler för att vitalisera teatern och bereda fler medborgare tillgång till denna konstart.

Precis så borde det enligt min mening vara fortfarande. Men det är det inte längre från politiskt håll. De styrande politikerna har istället anammat alliansens så kallade portföljmodell.
Den betyder i praktiken minskat utrymme för denna kollektiva konstart, att antalet fasta skådespelartjänster blir färre och splittring av ensembler. Resultatet blir en marknadsanpassad kultur där ekonomi sätts främst. Vi kan bara ana vad som är på väg och hur vår kultur kommer att se ut om några år.

Men konstnärliga motiv och uppdrag kan man aldrig kohandla med. Samhället och dess förtroendevalda politiker och styrelse bör ha förtroende för de konstnärer som har anställts vid en teater, för de anställda som hängivet, med lidelse, erfarenhet och kunskap, ”gestaltar seklers glädje och seklers sorg”, sin samtids oro, vånda och glädjeämnen, som kan ge människan mod och hopp om en framtid.
Politiken och politikerna har en skyldighet gentemot sina väljare och medborgare att vara tydliga med sin avsikt att förändra, från vad till vad. Alla våra gemensamma institutioner bör befrias från dunkla särintressen av politisk art och individuella politiska karriärintressen gömda i odemokratiskt handlande. Teatern är inget undantag! I Teater Västmanlands fall har man i direktiv, utredningar och rapporter dolt den egentliga agendan i politiskt språkligt snömos.

Den länsteater som ni politiker, över partipolitiska gränser, var överens om att starta 1976, har ni inte haft en långsiktig utvecklingsplan för. Detta, trots större förväntningar och tillgänglighet på teaterns produktioner från er politiker. I stället har ni författat storstilade politiska skrivningar, men inte mer pengar. Pengar för att utveckla och stötta en spelande teaterensemble som försökt infria era politiska löften och förväntningar. Budgetarna för teatern har krympt, skådespelarnas fasta numerär har skurits ner, pengarna ska användas effektivare. Att spela teater för utsålda salonger är tydligen inte nog. Hur kan detta gå ihop?
Styrelsen för numera kommunalförbundet Teater Västmanland har inte tagit sitt ansvar för den havererade ekonomin utan ohederligt skyllt ifrån sig på andra, teaterchefen och/eller regissören. Styrelsen har på ett odemokratiskt sätt kringgått tidigare uppsatta mål och mörkat sitt handlande och sina avsikter.

En nåd att stilla bedja om vore en kunnig styrelse som omfattar och är hängivna innebörden av sitt uppdrag. En teaterstyrelse som arbetar för den institution man har sjösatt. Som förstår att fylla på grundfunktionerna för att en teaterensemble ska kunna arbeta långsiktigt, med minst tre till fem års framförhållning, av både ekonomi och repertoar.
Teatern behöver minst en fast regissör, minst en fast dramaturg, samt en marknadsförare, förutom all övrig kunnig personal som idag finns där. Dessutom en kunnig konstnärlig chef och ledare som i en ständig dialog och utbyte av idéer, lyssnar, talar med sin personal, informerar och på det sättet får dess förtroende och delaktighet. I första hand skådespelare och föreställningsbunden personal som har att kväll efter kväll möta publiken och dess förväntningar, där resultatet aldrig är garanterad succé och publiktillströmning. Alltså konstnärer!

Mitt krav är: tillsätt en opartisk utredning av de senaste årens handlingar och ekonomi. En transparent utredning och utvärdering av teatern och dess styrelse och chefer, för att syna vilka intressen eller personer man skyddar och vilka motiv styrelsen haft för detta, varför styrelsen inte har haft en utvecklingsplan för teatern. Gör dessutom en internrevision med inriktning på personal och funktioner av verksamheten från start och på vilket sätt teaterensemblens uppdrag har förändrats och varför.

Publik och medborgare! Titta noga på de nya utredningarna som har beställts av våra politiker. Kräv en offentlig utfrågning av styrelsen, vad står i direktiven till utredarna, vilka är de sakkunniga och vilken kompetens har de?
En teaterinstitution är ingen lekstuga av privat karaktär där man kan gömma sig bakom, ”vi har tystnadsplikt”! Just nu verkar lobbyism, karriärer, dubbla agendor. Vilka har nytta av detta? Chefer, politiker, tjänstemän, för sina fortsatta karriärer. Men inte teatern, publik och medborgarna.

Politiker! Kultur är att ha förtroende för medborgarna och vice versa annars odlar ni bara förakt för politikens möjligheter och får politikerförakt från medborgarna som resultat. Människorna i samhället är dess största och viktigaste tillgång. När denna syn är förhärskande i politiska handlingar och konstnärliga mål kan vi kanske tala om kulturpolitik.

Teaterverksamma! Låt oss bli mer av ”heliga dårar” än ”koketta narrar” åt de nya machiavelliska furstarna, i vilka politiska läger de än finns. Låter vi lurendrejare och charlataner väva någon sorts kulturdräkt åt oss måste jag ropa som pojken i H C Andersens saga att ”kejsaren är naken”!

Avslutningsvis vill jag ställa några frågor till teaterns styrelse och våra styrande politiker, även den politiska oppositionen: Hur ser ni på Teater Västmanlands framtid och utveckling?
Varför tillsätts inte en extern oberoende utredning som går igenom de senaste årens ekonomi och styrelsebeslut? Var ligger lojaliteten i styrelsens uppdrag? Ska teaterns skådespelarnumerär minskas eller ökas?