Så rätt den träffar! Rasmus Lindbergs nya pjäs, Barn och deras barn på Västmanlands teater. Vi möter tre generationer från samma familj, tre berättelser så insnärjda i varandra att tidspannet på 100 år utplånas på scenen.
Just den här berättelsen kan förmodligen bara levereras från en teaterscen, med den överenskommelse om tid och rum som kan åstadkommas där. Tre generationer vistas på scenen samtidigt. Det är Erik (Jesper Feldt) och Kerstin (Elin Norin), vars gemensamma liv tog en dramatisk vändning 1913. Det är deras son Stefan (Jan Modin) och hans hustru Caroline (Cecilia Sedvall), som blev ett par 1968. Att de alls möttes hänger intimt samman med händelserna 1913. Och det är Stefans och Carolines dotter Miriam (Bodil Malmberg). Hon lever i sin tur med en destruktiv föreställning om föräldrarnas relation som präglar hennes val i livet och relationen till livspartnern Hannele (Niki Gunke Stangertz).
Scenbilden (Sven Dahlberg) är ett rum i huset där de alla levt i olika tider. Där står fåtöljen de suttit i, skåpet vars dörrar och lådor de öppnat och stängt. Rummet blir en stadig, tidlös ram där berättelserna stängts in. Bara tapetmönstret på väggen skiftar ibland.
De tre paren gestaltar samtidigt, men separerade från varandra, scener ur sina liv. Vid ett tillfälle sitter Kerstin med sin son Stefan och dotterdottern Miriam vid bordet och öppnar för frågor som bränt och sargat genom åren. Men annars sker bara några få sekundsnabba möten över generationsgränserna. En blick som plötsligt fastnar i fel tid. En lätt beröring av en kind, tvärs genom årtionden. Koreografin (Kajsa Giertz) styr undan från möten och låter de tre paren röra sig om, men sällan med, varandra.
Att textförfattaren (Rasmus Lindberg) också regisserat känns som en tillgång. Replikerna rullar som kulor i ett flipperspel in och ut i de parallella berättelserna. Hakar i varandra genom nyckelord. Det är en text och en berättarteknik som kräver sina skådespelare. Och frånsett ett par tillfällen, då ord dränks i prat, levereras replikerna med imponerande träffsäkerhet och tajming.
Berättelsen studsar mot vår samtids intresse för genforskning, släktforskning och diskussioner om sanning och lögn i bekännelselitteraturen. Och mot de föreställningar om familjens historia vi alla bär på.