Det börjar med en flyktingupplevelse. Lilith Performance Studio har denna gång en container som entré. Där blir vi, publiken, inlåsta. Bara en kort stund, men tillräckligt för att fantasin ska börja spinna kring att vara inlåst på en långtradartrailer i 36 timmar eller mer. Inne i lokalen väntar The Icelandic Love Corporation, och om mottagandet är kärlek så är det av den disciplinerande sorten. Vad är det egentligen med performanceartister, varför går de igång så på att sätta upp håret i stram knut, peka med pekpinne mot publiken, ordna och beordra och gå omkring med stenansikten?
Hela verkets tema har förstås med auktoritet, underordning, monotoni och slaveri att göra. På en vinylgrammofon spelas alla länders nationalsånger. En kvinna poppar popcorn i kulisserna, utstötande hjärtskärande skrik, och fyller efter hand en hel skottkärra. Popcornstanken är kväljande. En Sisyfosliknande figur släpar stenar runt, runt, runt scengolvet. En annan hasar runt med krumstav, en tredje hissas upp i taket fångad i ett nät. Kring en plattform sitter åtta kvinnor helt inlindande i strumpbyxor. Mot slutet av föreställningen befrias deras händer, figurernas glädje över friheten att kunna röra händerna är rörande.
Materialet strumpbyxor är sammanhängande, bokstavligt talat. Figuren med krumstaven har en knutvävd mantel i de mest utsökta färgmönster, i taket hänger strumpbyxor i alla regnbågens färger, och vi knyts in i den väldiga spindelväven. Ett tecken på ”interdependence”, eller ännu ett tecken på bondagedisciplin? Som textilkonst är verket väldigt snyggt och fascinerande. Men tematiskt? Att människan är förslavad av andras hierarkiska begärstrukturer, men ändå kan uppleva små ögonblick av frihet och epifani?
En av nylonmumierna får privilegiet att hissas upp på en plattform, med förlängda fingrar som en hinduisk gudinna. Någon förlänas gudomlig status, kändis i 15 minuter. Vi andra får fortsätta släpa stenar på vår jordbundna vandring.
Loading ...
