I mörka ögonblick slår det mig att teatern nog är den mest reaktionära konstarten. Vårt naiva övertagande av klassikerna (”lika aktuell nu som då den skrevs 1596”) håller vi teatermakare benhårt fast vid. Trots att all modern kulturforskning för länge sen raserat denna naivitet. Och handen på hjärtat: bygger inte också teaterns syn på karaktären på en psykologi föråldrad redan när Freud från tåget vinkade adjö till sitt Wien?
I de gamla kolonierna har av nödvändighet ett annat förhållningssätt odlats. Ta Karibien som exempel: här finns ett produktivt, kritiskt övertagande, här har skapats motdiskurser, antingen i föreställningstexten, eller genom att helt fräckt skriva om klassikern.
Även om man inte behöver gå så långt som Derek Walcott som i sin tidiga pjäs Dream on Monkey Mountain ställer Shakespeare inför rätta för brott mot mänskligheten. Men tanken är ju onekligen uppiggande: Gamle Will nöter bänk med Saddam Hussein och Hermann Göring.
Ett mer produktivt exempel är Aime Cesaires omdiktning av Shakespeares Stormen. Cesaire lägger sin text nära originalet, men lyfter den karibiska erfarenheten av kolonialt förtryck och ställer Caliban och Ariel i förgrunden. När får vi se denna på en svensk scen? Det vore en Stormen för vilket mångkulturår som helst; en postkolonial kritik av en av våra centrala klassiker
En av höstens tveklöst bästa klassikeruppsättningar i Stockholm är Galeasens Pelikanen; mycket välspelat och detaljrikt, en föreställning oerhört njutbar i sin konsekvens. Jag hade mycket rolig, njöt av den lysande expressionistiska stumfilmspastischen och väl uttagna grotesken. Det skulle ha kunnat vara Max Reinhardts uppsättning på Kammerspiele i Berlin1920. Det var stor konst på Skeppsholmen. Ändå gav alltihop en besk smak i munnen efteråt.
För det här var en Pelikanen som inte visste ett dugg mer än Strindbergs text. På punkt efter punkt gav den Strindberg rätt. Just därför var det samtidigt en av höstens mer reaktionära föreställningar, ett gott exempel på att den goda konsten inte alltid är progressiv, även om vi i Sverige gärna vill tro så.
I sin senaste bok Theatre, sacrifice, ritual – exploring forms of political theatre beskriver Erika Fischer-Lichte ett mer produktivt förhållningssätt till klassikerarvet. I den modernistiska regiteatern har läsartsbegreppet blivit det redskap med vilket klassikern hanterats. Men kräver inte en läsart att man ger texten en sanningshalt, ja utlämnar sig till textens narrativa strategier? Men om man nu vill motsäga? I postmodern klassikerhantering ser Fischer-Lichte något annat. Istället för en tolkande ”läsart” ser hon ”sparagmos”, det rituella sönderslitandet av gudomen, det vill säga texten , vår teatertraditions gudom. Hon ser och beskriver också hur lekteorier och lekestetik blir mer och mer och centrala i dekonstruerandet av klassikerna.
I höst ser jag två goda ansatser till detta. På Moment ser jag Mariamne och på Dramatens stora scen Petter och Lotta och stora landsvägen, två föreställningar så olika på alla sätt och vis, men med en gemensam likhet: här finns en konfrontation, ett ifrågasättande av den berättelse man berättar. I Mariamne i själva föreställningsväven, där berättelsen om hur man försöker berätta denna hopplösa, patriarkala text blir lika viktig som Lagerkvists egen text. Berättarförsök som går snett, små uppror, reflektioner som inte leder någon vart, allt är genomsyrat av en lekens estetik.
I Petter och Lotta och stora landsvägen är det en dramatikers lek med en svensk barnklassiker i en iscensättning som blir ett starkt ifrågasättande av Elsa Beskows inskränkta syn på klassernas liv och var det goda livet finns. Det är lustfyllt och glatt.
Just för att jag vill värna klassikern som diskussionspartner vill jag se en annan hållning än att bara slänga klassikern överbord och ropa på nyskrivet. Att med lekens former, med intellektuell fantasi, utmana och konfrontera de gamla texterna som så präglar oss långt in i känslolivet. Att vägra de klassiska texterna för det politiskt korrekta i aktualitetsneurosens tecken vore att göra sig lika blind som då man bejakar klassikerns sanningshalt. Låt oss istället med lekens verktyg ta strid mot klassikerna!
Loading ...
