Sopigt Slutspel

Det är nog såhär man bäst närmar sig Beckett, att läsa manuset som om det vore ett partitur.
   I en källare, någonstans på jorden lever de sista fyra människorna sina liv. Världen ovanför dem finns inte längre och Göran Stangertz’ scenografi antyder svagt att det kan röra sig om en värld efter ett kärnvapenkrig. Karin Ekström och Bo G Andersson är rörande som det halvdöda och darrande kärleksparet. De lever i sina halvsmälta soptunnor men är trots detta fyllda av känslor. Utanför soptunnornas värld härskar deras son Hamm som en gudfader, oförmögen att gå sitter han fjättrad i sin stol. Jan Nielsen missar inte tillfället att suga på den teatraliska pralinen i denna roll. Han tar tillvara på varje paus och nyanskiftning och lutar farligt nära överspelets gräns, vilket blir ensidigt för åskådaren. För i Aslak Moes regi blir Hamm aldrig någon sanningssägare utan bara en odräglig översittare.
   I rollen som Hamms haltande och dreglande betjänt Clov blir Michalis Koutsogiannakis förställningens nav och drivkraft framåt. Redan i den ordlösa öppningsscenen fångar han min totala uppmärksamhet, och det får mig att längta till hans nästa entré. Scenen känns tom utan hans närvaro. Sakta falnar ljuset på scenen i slutscenen, efter Clovs sorti. Thorsten Dahn har återigen visat att han är scenljusets okrönte konung.