Att parkera 20-talisterna Ingvar Kjellson och Meta Velander i varsin plåttunna iförda Naggs och Nells nattmössor är ett genidrag. Deras gedigna erfarenhet både fyller och väller ut över kanten i dessa små men intressanta roller. Som här inte visar mer än huvud och händer men ändå briljerar lika mycket i skådespeleriet som i rollfigurernas nöjda insikt om att livet snart är slut.
|
|
I Hamms rullstol sitter scenräven Sven Wollter som en absurdismens majestätiska parodi på ”den inbillade sjuke”. Domderar underhållande med Johan Ulvesons trädocka till Clov, som tycks ta paus hängande i osynliga marionettrådar mellan Hamms befallningar. I Peder Freijs gråmålade, halvcirkelformade rum – som kan vara ett torn eller en rörformad bunker – framstår metaforen över livets instängdhet och begränsning, vetskapen om att allt egentligen bara är en färd mot slutet, som textmässigt orörd. |
–Tack vare ensemblens spelglädje släpps absurdisthumorn fram ordentligt, men i det stora hela lämnar regissören Karl Dunér iscensättningen så öppen som Beckett själv skrivit sitt manus, utan att hänfalla åt samtids- eller dåtidsmarkörer.
Men en klimatmedveten åskådare av idag lystrar givetvis till lite extra på partierna som handlar om naturen, särskilt passagen där Hamm berättar om dåren som tittar ut genom fönstret men inte ser det vackra i naturen utan bara aska. Hamm själv är ju blind, så samtidigt som man förstår vad han saknar påminns man om vart vår jord är på väg.
Som publik ges man tid att fundera över möjliga tolkningsalternativ medan spelet ännu pågår, för de beckettska pauseringarna är tydligt markerade. Vilket de å andra sidan är på bekostnad av tempot. Långsamheten – eller den stillastående tiden – må vara ett huvudtema i pjäsen, men för den som inte uppskattar långsam teater kan detta Slutspel faktiskt upplevas som segspel.
Loading ...
