Ibland glömmer man bort att stor teater kan vara liten. Så liten som en finlemmad timme med endast två skådespelare som talar mot en tvåfärgad fond. Talar med små bokstäver – men med stora ord.
Vibeke Bjelkes uppsättning av Idlaflickorna smyger sig kvar i bröstet för att ideligen dyka upp igen i huvudet, som när man hittar något fint i jackfickan som man hade glömt bort att man lagt där.
”Vi måste vara på vår vakt mot de senila småflickorna i våra hjärtan” är en av alla meningar att fånga upp ur luften och ta med hem från Målarsalen på Dramaten. För här slungar två gamla Idlaflickor inte bara gymnastikbollar mellan sig.
De skruvar, bollar, gymnastiserar, piruetterar och svänger stilla med Kristina Lugns ord så att vackra poetiska bågar färgas fram mot den gråa och bruna bakgrunden.
Det är sällsamt att se Stina Ekblad och Ylva Ekblad i exakt likadana benvita dräkter, nötbruna pagefrisyrer och smidiga hållningar. Lugn skrev pjäsen för Sif Ruud och Birgitta Valberg, och den sattes upp för första gången på Dramaten 1993 med dem i rollerna.
Men systrarna Ekblad spelar som om texten var specialskriven enkom för dem. Att jag inte kan förstå hur den skulle kunna göras på annat sätt än just precis så här beror inte på att jag aldrig såg urpremiären utan på denna uppsättnings absoluta självklarhet.
Kristina Lugns poetiska dramatik kan charmigt bedrägligt ge sken av att vara lätt och tacksam att framföra – Bjelkes och Ekbladarnas bedrift visar hur svår den är. Deras exakthet, känslighet, rörlighet och musikalitet avslöjar djupet bakom det sorglustiga och vardagsfinurliga. Plötsligt vill bara hjärtat brista utan att jag märkt känslan komma.
Två damer möts på en resa vid Gardasjön. Den ena, om det är Lillemor eller Barbro eller någon annan, är gift med en som heter Herrmann. Den andra visst också. I dem båda ryms olika roller, flicka, gammal kvinna, mor, dotter, den andra kvinnan, ideal, uppror, olika sidor av samma person. Ett slags kvinnohistoriskt band slingar sig någonstans.
I rummet ryms ett hotell eller ett natursceneri, ett då eller ett nu, ett väntrum i verkligheten eller själen. Handlingen rymmer livet, döden och däremellan.
Och så vackert samspelta är systrarna Ekblad att de när de kommer in för att motta applåderna måste byta blombuketter eftersom de får varandras av misstag. De passar också på att utbyta likadana småleenden.
Loading ...
