Madame Butterfly är nästan omöjlig att misslyckas med. Historien om den övergivna japanska flickan som tar livet av sig, berättad genom Giacomo Puccinis smäktande musik, kräver nästan alltid extra näsdukar i handväskan.
I regissören Katharina Thomas nutida version blir den ännu starkare än vanligt. Istället för kimono och teceremonier är det Hello Kitty och tepåsar som gäller. Butterfly (Charlotta Larsson) och hennes väninnor dyker upp i första akten klädda i japanskt Lolitamode med färgglada hårtofsar och vippkjolar. Deras uppenbara barnslighet är hjärtskärande när man vet vad som komma skall.
Lilla 15-åriga Butterfly ska nämligen snart gifta sig med den amerikanska löjtnanten Pinkerton (Christian Juslin), bli övergiven, föda deras barn, vänta förgäves på sin man i tre år för att slutligen begå harakiri när Pinkertons ”riktiga” amerikanska fru kommer för att ta barnet ifrån henne. Gulp…
Skevheten i Butterflys och Pinkertons förhållande kommer fram redan på bröllopsnatten. Hon står blyg och avklädd framför honom, men han är mera intresserad av tv:n. När de till slut ändå har sex har Butterfly redan svimmat. Hon har gett upp sin familj och sitt land för honom – han har inte gett upp nånting.
Christian Juslin är en fantastisk Pinkerton. Sången är genomgående säker och egaliserad, med en underbart pärlande ”squillo” (tonens ljusa, genomträngande formanter) och därunder en stor spännande glöd. Hans Pinkerton är inget monster, bara en omogen kille som inte riktigt har kontakt med sina känslor och som gärna smiter från problem.
För styrkan med Katharina Thomas koncept är att det inte är någon svartvit historia med en ond skurk och ett änglalikt offer. Butterfly är en komplex, smått världsfrånvänd, figur som ibland kan vara despotisk mot tjänstefolket när hon är på dåligt humör.
Ändå är det förstås hos Butterfly som sympatierna ligger, särskilt när det är en så fascinerande sångerska som Charlotta Larsson som gestaltar henne. Som en riktig diva leker Larsson med texten och timingen och gör musiken till sin. Hennes röst är kanske inte perfekt, men full av kraft och känslor. Det finns något gällt i klangen, som gör att rösten ibland skär som en japansk slipad kniv genom luften, rakt in i magen på publiken.
Per-Otto Johansson leder Folkoperans orkester till ett härligt romantiskt flöde. Det var några missar här och var och kören sjöng lite småfalskt på premiären, men jag tror aldrig att jag har hört Puccinis musik så dansant som här.
Folkoperans svaghet brukar vara att sångarna är unga och oerfarna. Därför är det en glad överraskning att de denna gång var såna fullblodsartister. Föreställningen var inte perfekt, men vem bryr sig – opera kan inte bli mera drabbande än så här!
Loading ...
