Hitlertal och dragspelsmusik slår an tonen till Stockholms stadsteaters version av Vilhelm Mobergs folklustspel: den svenska landsbygden men med kriget om knuten. De stora samhällsfrågorna har dock inte rollgalleriet tid att engagera sig i – de har nog med att se om sitt eget hus.
Det är folklig pilsnerfilmskänsla över Göran Stangertz varmhjärtade uppsättning. Fonden visar en kitschig jugendmålning av trädgårdslunden utanför huset. Scenen andas kuliss.
Mitt i rummet tronar en bild av kungafamiljen, men centrum i Andreas tankar är hans saknade, nyligen avlidna hustru Kristina.
Före detta stamkorpralen Jarl sägs vara en girigbuk, men är inte ensam om att vara om sig och kring sig. Flera roller genomsyras av sluga baktankar och förklär sina ekonomiska intressen till omtänksamhet. De två döttrarna – den ena gråmulen och tvär (Kajsa Ernst), den andra solstråleglad och sprallig (Lena Nilsson) – skänker gärna sina tjänster i hemmet, men med arvet i sikte.
Ja, patriarken Andreas behöver hemhjälp, först nu inser han hur hustrun slet, fast han aldrig såg henne vare sig städa eller byka. Men Gustava kanske kan ersätta tomrummet? Marika Lindströms småsträva nyblivna änka är en njutning att se. Likaså Ingvar Hirdwalls pliriga, självbelåtna men älskansvärda änkeman.
Scenerna mellan dem glimmar från första stund; de närmar sig varandra förstulet, uppriktigt förtjusta och samtidigt undrande om detta verkligen passar sig, på ålderns höst. En moraliserande syn på äldres lustar som fortfarande lever kvar. Fast i grunden handlar parets sammanslagning av hushållen om att spara pengar. Men det är inte så enkelt att dela hus visar det sig, Gustava är ju inte Kristina.
Hirdwall är en komiker av rang, och förmår även göra Andreas sorg kännbar. En som lyser minst lika starkt är Mandus, Andreas rival om Gustavas gunst. Åke Lundqvists bräckliga, fast långt ifrån kuvade träskomakare är riktigt rörande. Med hukande kroppsspråk och darr på stämma och hand slår han underifrån.
I andra akten mattas dråpligheterna av, liksom tempot som börjar sacka. Någon gång halkar ensemblen farligt nära publikfriande buskis och som helhet blir det en aningen uddlös föreställning. Men samtidigt lätt att tycka om – småputtrande med några fina på-pricken-scener som tar vara på komiken.
Loading ...
