I scenens bortre dunkel snurrar ett jättelikt träfärgat paket med röd rosett. En flicka strosar fram till scenkanten med ett likadant paket i mer modest storlek, lyfter av locket och radar upp en sextett harlekindockor. Med ett fingerknäpp på varje docka väcker hon upp deras levande motsvarigheter, som bakom hennes rygg stämmer upp i Stephen Sondheims ouvertyr till Sommarnattens leende med dess karaktäristiska a capella-intro och suggestivt drömska fortsättning.
Det finns förmodligen ingen nu levande kompositör – den moderna musikteaterns förgrundsgestalt Sondheim fyller 82 i mars – som på samma sätt kan förena elegans, komplexitet, melodisinne och tillgänglighet. Hans musik är avancerad i det inre, men direkt till det yttre, hans sångtexter är intelligent spetsfundiga och porlar obehindrat ihop med musiken. Han är en musikalkreatör för såväl konnässören som den breda publiken.
Samtidigt är hans namn knappast på allas läppar, trots 60 års framgångsrik musikalverksamhet. Sondheim drar inte på egen hand massorna till Malmö opera – det gör i stället namnen Ingmar Bergman och filmen Sommarnattens leende.
Så, vad gör då regissören Dennis Sandin av dessa de bästa av förutsättningar? Jag måste erkänna att jag på förhand kände en viss tveksamhet. Sandins uppsättning av Den enfaldige mördaren (se Nummers recension) på Helsingborgs stadsteater i höstas saknade flyt och smidighet, och i Malmö ställs han återigen inför en stor produktion med krav på tydlig styrsel och finmaskig tempokänsla.
Resultatet? Lysande. Tillsammans med Lynne Hockneys koreografi och rörelseregi hittar Sandin helt rätt temperatur för den här smarta kärlekskomedin. Utan att hetsa eller sagga ser han till att skapa utrymme för både den fläckfria ensemblen, musikaliska finesser och bitska replikvändningar.
I Ingmar Bergmans Cannesprisade filmförlaga från 1955 flyger giftpikarna mellan erotikkaruellens inblandade: skådespelerskan Desirée Armfeldt (Gunilla Backman), som tidigare gängat sig med advokat Fredrik Egerman (Christer Nerfont), som numera är gift med den unga oskulden Anne (Micaela Sjöstedt), som är jämnårig med Fredriks teologistuderande son Henrik (James Lund).
Efter att tillsammans med Anne ha sett en föreställning med Desirée, söker Fredrik upp henne för lite prat och kuckilur – vilket leder till närkontakt med hennes nuvarande älskare, den patologiskt svartsjuke greve Carl-Magnus Malcolm (Daniel Engman), och sedermera en nattlig slutstrid på Madame Armfeldts (Desirées mor) gods.
Det märks att mezzosopranen Kerstin Meyer, som efter ett kvartssekels bortavaro från scenen nu musikaldebuterar i rollen som Madame Armfeldt, är 84 år gammal. Det märks – för det skänker hennes gestaltning en alldeles naturlig och självklar närvaro.
Sångmässigt sätter skådespelarna sina ofta knepiga insatser med rätt touch, och det finns uppenbart gott om komisk talang i ensemblen – man förstår att ta vara på de många möjligheter som ges. En stor del av behållningen ligger också i de dräpande dialogerna.
Flickan som i början knäpper i gång de handlingskommenterande harlekindockorna heter Fredrika (Mari Lerberg Fossum), dotter till Desirée och Fredrik från tiden då det begav sig. Anslaget drar en rak linje till musikalens välkända nummer Send in the clowns (In med en clown), där Desirée inför Fredrik självkritiskt sågar sin tajming: nu när hon vill ha honom är han upptagen.
Alla är vi idioter på livets scen. På Malmöoperan formuleras den (själv-) insikten med skrattretande skärpa.
* Läs också vår intervju med Kerstin Meyer här.
Loading ...
