Smärta på distansJosephine Bauer på ett symboliskt gungande parmiddagsbord. Bredvid syns plastdockan Peggy Pickit med sin kusin av afrikanskt trä. En diskussion om modern kolonialism är inbakad i dramat. Foto: Anna Lamberg
Recensioner [2012-02-23]

Smärta på distans

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig
Scen: Angereds teater
Ort: Västra Götaland
Regi: Johan Friberg
Scenografi: Anna Lamberg
Ljus: Charlie Åström
Medverkande: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander, Ove Wolf
Länk: Angereds teater


recension/teater. Ett repetitivt grepp skapar intressant dynamik, men distanserar också publiken från dramats smärtpunkter. Liv Landell Major har sett en vitkalkad Peggy Pickit ser Guds ansikte på Angereds Teater.

Dålig stämning är på medietapeten just nu, med fokus på det komiska. Ett allvarsamt alternativ återfinns sedan i helgen på Angereds teater, där man spelar Roland Schimmelpfennigs Peggy Pickit ser Guds ansikte. Här vankas en närstudie i ansträngdhet – edition parmiddag. Två par som inte setts på sex år ska återförenas och mysa trots att de inte tycker om varandra alls. Josephine Bauer och Stefan Gödicke gör ett läkarpar som just återvänt från frivillig tjänstgöring i ett afrikanskt land. De anländer till en 00-talistiskt steril villa som pyntats med hängande glas och gungande matbord – symboliskt för det mentala gungfly som strax ska ta form. Värdparet spelas av Anna Wallander och Ove Wolf. Jo, allt är förresten kliniskt vitt, från kläder till den lilla blunddockan Peggy Pickit som sakta letar sig in i dramats centrum.


Distansen mellan de fyra markeras med sylvassa Schimmelpfennig-repliker, men framförallt genom hur de levereras. Varje gång en känsla skär sig mot de ord som sägs, vänder sig en av de fyra till publiken och förklarar vad som just skett, under ytan. Det uttalade sägs i presens, det outtalade i imperfekt. Två parallella dimensioner. Gång på gång stannar man och verbaliserar det tänkta, för att sedan återuppta sina repliker. På så vis bildas ett repetitivt element som accentuerar den stela stämningen.


Det uppstår intressant dynamik i språket, men samtidigt ställer just det repetitiva till det en aning på det emotionella planet. En del av den smärta som människorna i den här berättelsen utrycker, mattas av just av den stackatobetonade berättarstrategin. Man hör meningar om svåra upplevelser och outredda kränkningar, men beröring uteblir. Svåra dilemman som berör samtida kolonialism och frågan om vad som egentligen är mänskligt borde per definition tränga sig på sin publik, men icke. 


Visst ringas flera smärtpunkter in ändå. Stiltjen som brukar sammanfalla med ålderspaniken kring 40, till exempel. Paren bildar två trasiga team i som lägger sig i livsstilsfejd, i stället för att erkänna sina egna tillkortakommanden.

Liv Landell Major

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (11 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1