Upptakten, eller om vi så vill, ouvertyren till 3.31.93 innehåller följande: ett svart rum och tjugofem silhuetter, som rör sig runt i rummet. Till en början anonyma, så småningom lika olika som de stolar scenograf Lars Östbergh placerat ut på scenen – dansk Arne Jacobsen-design, Ikea, betsat trä. Fyra timmar ska vi tillbringa tillsammans med dessa 25 människor. De spelar alla huvudrollen i sina egna liv och vävs i Lars Noréns senaste pjäs in i en, på fragment uppbyggd, berättelse i tre akter gånger 31 scener. Totalsumma 93. Ja, det är alltså den prosaiska ekvationen bakom den smått siffermagiska titeln 3.31.93. En titel som i sin neutralitet förstås lämnar dramat som en öppen spelplan för egna associationer, tolkningar och känslor.
Själv hinner jag i pauserna rekapitulera tidigare Norénupplevelser – från min kanske första starka konfrontation ned hans dramatik i början av 90-talet, då familjedramat Tiden är vårt hem låg till grund för en c-uppsats jag kallade Drabbande dramatik – via den fem timmar långa Personkrets 3:1, där fem timmars nötning införlivade oss i de utstöttas utanförskap, till det tidiga 2000-talets Terminal-pjäser, där Norén brottades med döden som något ständigt närvarande i livet. Denna livs- och dödslinje får sin fortsättning i den nu aktuella pjäsens mosaik om livets skuggsidor och gränserna mellan ett liv vi kallar friskt och sjukt.
Det handlar om de trasiga relationerna, de dödfödda barnen, den uteblivna integrationen i villaområdet, sorgen efter de som oförklarligt har gått bort, men i flera fall också de som lever men inte längre går att nå – Jonas Kruses strokedrabbade cellist och make, Kaisa Reingardts alkoholiserade kvinna, vars son Jörgen Thorsson har gjort självmordet till oundviklig livsingrediens, Sofia Ledarps förlossningspsykotiska kvinna, vars hela kropp skälver av makens – Kristofer Kamiyasus – omsorger. Längtan efter värme präglar texten, men också en alltmer påtaglig kyla, illustrerad genom det vackert poetiska snöfall som singlar ned över scenen i mellanakten.
3.31.93 iscensätter hur livet å ena sidan kan stagnera, men också, som i ett slag, ändra stämning och inriktning, precis som Linus Fellboms distinkta ljusförändringar. Sofia Jupither har regisserat en samfällt ypperlig ensemble, där hon låter individerna träda fram, men också andas gemensamt och ibland reagera i gemensamma konvulsioner, som vågrörelser som sveper över scenen. Hennes regi demonstrerar på ett ömsint sett hur vi lever våra liv sida vid sida, men ändå alltid, måhända omärkligt för till och med oss själva, är komponenter i större sammanhang.
Ja, 3.31.93 är ”drabbande dramatik” som håller mig i ett fast grepp, en slags titthålsteater, där publiken blir till voyeurer. Den uppbrutna dramaturgin, med sina ständiga cliffhangers för givetvis tankarna kring filmen Shortcuts – livssegment byggs samman till ett pussel, som bildar en helhet och en förståelse för att vi alla delar samma oro och samma kval.
Sofia Jupither har med Fellboms hjälp skapat rum i rummet där scenerna utspelar sig. Lars Noréns text väver undan för undan samman väven till punkter av gemensamhet. Inte minst när en stor del av ensemblen i slutbilden samlas framme vid scenkanten för att åse hur ett hus brinner ned. Då blir det smärtsamt påtagligt hur uppsättningen konfronterar oss och våra egna lidanden i all sin nakenhet.
Loading ...
