Berättelsen om skådespelerskan som lade en värld för sina fötter trots att många inte förstod ett ord av hennes franska. En kvinna som föddes utanför äktenskapet men ändå, i ett 1800-tal, svingade sig mot rikedom och berömmelse. Sara Bernhardt som dessutom, ända tills hon 1923 dog 78 år gammal, lyckades leva ett mycket självständigt kärleks- och yrkesliv och trollband publiken även sedan hon amputerat sitt ena ben och bars runt på scenen. En femme fatale som Oscar Wilde gav namnet ”Devine” och vars intelligenta och ambitiösa skådespeleri och konstnärskap – hon var bildhuggare också! – var långt före sin tid.
Att iscensättningen av detta levnadsöde inte blir mer än en platt och småtråkig longör, övergår faktiskt mitt förstånd. Hur är det alls möjligt? Ändå måste svaret vara att själva pjäsen är omöjlig, och att någon fått idén att släpa den till Sverige är obegripligt. Än underligare är att ansvariga på Stadsteatern drar detta trista stycke vidare till uppsättning. Alltså, tänk er själva; två och en halv timmes tjatande där Claire Wikholm som en åldrad Sarah B oförtrutet ger order till sin alltiallo och sekreterare Pitou.
Virrig, excentrisk, egocentrisk och inte lite nostalgisk vältrar sig Sarah i minnen av framgångar, framgångar och åter framgångar med stänk och flikar av traumatiska barndomsminnen och hjärtesorg. Det pratas och hämtas diverse Sarah-tillbehör som anteckningspärm, smink, parasoll… Både ordergivare och beordrad har svårt med närminnet. Varmt och humoristiskt till att börja med men sedan börjar det krypa i mig av alla dessa omtag och cirkelrörelser.
Det sägs att en aldrig blir bättre än det sammanhang där en ingår. Sant, två utmärkta skådespelare förmår föga mot en träig text och Philip Zandéns tillbakalutade regi. Ändå gör Åke Lundqvist, som sekreteraren Pitou, det nästan omöjliga möjligt i sin tolkning av en in till döden slutkörd man som hört och sett allt. Små, små gester, ett sätt att spela inåt men ändå lysa starkt utåt. Det är så fint, han blir en scenisk solcellslampa helt enkelt!
Riktigt fin metafor är också Lars Östberghs scenografi med spelplatsen som en liten flotte, ensam på ett stort vatten. Livet som en öde ö. Ensamma står vi där till slut. Ett riktigt Sarah Bernhardt-tänk finns också i Charles Korolys kostym. I första akten äggskalsvit och vidärmad med blinkningar till Bernhardts Pierrotkostymer för att sedan, efter paus, svälla ut i en fulkomligt överstofferad krinolin med pärlor, spetsar och mängder av gamla fotografier i långa band. Helgalet förstås men helt i linje med Sarah Bernhardts eget modeintresse som inkluderade hatt med stor fladdermus och ormarmband vilka slingrade och rörde sig vid varje rörelse.
Sarah Bernhardt som utöver allt annat, var något av en sin tids Lady Gaga. Men det var då det. På Stadsteaterns Lilla Scen reduceras hon till ett misslyckande. Skada på en sådan stor karisma!
Loading ...
