Som mamma till en tvååring behöver man knappast fler berättelser om vilda barn som smiter iväg, knycker saxar och härjar. Men när Dockteatern Tittut tolkar Barbro Lindgrens och Eva Erikssons bilderbok Mamman och den vilda bebin, blir det inte bara en skönt uppviglande kan-själv-fest för barnpubliken.
Här finns också ett terapeutiskt spår för alla småbarnsföräldrar som likt föreställningens stora lockiga dockhuvud till mamma bara längtar efter att få sätta sig fem minuter med tidningen utan att ungen ska dra till skogs.
För det gör den vilda bebin naturligtvis, precis som min egen vilding fylld av teaterns inspiration smiter från åskådarplats och vill upp på scenen tillsammans med en nyfunnen allierad. Och detta inte så mycket för att de är särskilt vilda, utan för att det är precis vad barn i den här åldern gör av helt naturlig äventyrsförtjusning, utan en tanke på bekymrade föräldrar eller sociala ordningsregler.
Vardagsdramatiken förhöjs när mammans pälsboa förvandlas till läskiga vargen och tittutleken avbryts av pricksjuka, så lyckan blir därför både magisk och total när Gunilla Panzars uttrycksfulla bebidocka med plirig blick och stubbåkerfrisyr försonas med sin mamma – i hennes silverglittrande scarf till tårflod.
Dockteatern Tittut bjuder härmed på ännu en lyckad överföring av en populär bilderbok, och skapar samtidigt ett både angeläget och underhållande stycke teaterkonst, stort i det lilla och stabilt förankrat i sin gedigna publikkännedom.
LÄS OCKSÅ:
Skrattshow för de minsta
Loading ...
