I centrum för handlingen står idealisten Hugo (Andreas Kundler) som vill förändra världen, men istället hamnar i ett moraliskt dilemma. Organisationen som han verkar för vill att han skjuter chefen (Leif Andrée). Något som Hugo först ser fram emot, men när han väl lär känna sin överordnades goda sidor, börjar han att vackla i sin tro. När dessutom hans fru (Sara Sommerfeld) börjar fatta tycke för chefen blir det riktigt komplicerat för Hugo.
Det är ett intressant moraliskt dilemma Jean Paul Sartre belyser, filosofen som vägrade ta emot Nobelpriset av idealistiska skäl – för att inte bli institutionaliserad. Regissören Ragnar Lyth menar att pjäsen belyser ett slags moralisk indignation som går att överföra till våra dagar i form av Attac-rörelsen, anti-globaliseringskrafter, antirasistiska nätverk, nynazister och terrorism. ”När är det okej att krossa skyltfönster, bränna egendom och spränga sig själv och andra i luften för en tanke – en ideologi?” frågar han sig i programmet.
Men varför Matrix, en flera år gammal actionfilm som förebild? På bild: Jessica Liedberg, Andreas Kundler och Robert Panzenböck. (Foto: Linn Sandholm)
Tyvärr drunknar budskapet i publikfriande specialeffekter som alltför mycket liknar det Alexander Mørk-Eidem gör i samma teaters Djungelboken. Det är kul att se actionfilm goes teater en gång, men här blir de ett påhäng som inte hör ihop med den övriga föreställningen – även om det måste tilläggas att Kristofer Fransson och Christian Hillborg gör de här scenerna superbra. En avskalad och koncentrerad uppsättning, kanske mer som ett laddat kammarspel, skulle ändå ge större intryck på mig. Intryck ger dock både Leif Andrée i rollen som den storsinte och sympatiske chefen och Andreas Kundler som självförbrännande och neurotisk idealist. Det är spelet dem emellan som räddar föreställningen.
Kuriosa
* Smutsiga händer filmatiserades också 1951 med Fernand Rivers som regissör.
Loading ...
