Spöksonaterna avlöser varandra på Stockholms scener i vår. På Dramatens lilla scen dansar Direktör Hummel på kryckor i Stina Ekblads skalliga gestalt. På Lejonkulan dansas det mindre och kryckorna ligger i tvättkaret, medan Sofia Pekkaris Hummel korsar scenen medelst rullstol. Nästa helg är det upp till Moment:teater med sin antiteaterestetik att stå för Strindbergsk nutidsuppdatering med Nya Spöksonaten i Gubbängen.
Tre repetitionsveckor har regissören Malin Stenberg och hennes skådespelare på Lejonkulan haft för repetitioner sedan Mats Eks Spöksonaten hade premiär på Lilla scenen. Nu river de av en raskare och mer oputsad Strindberg – utan Eks utmejslade elegans, men i stället med en frenetisk energi och komik. Inte nödvändigtvis så lik den uppsättning den sägs vilja efterhärma, men däremot med både känsla och innehåll i behåll från August Strindbergs original.
Stenbergs ensemble är på det stora hela yngre, piggare, kanske raskare än Eks. Och där Ek-uppsättningen både briljerar och berör med sin utarbetade precision charmar iscensättningen på Lejonkulan med sin ostyrighet. Visserligen försöker Lotta Tejles Strindbergsduplikat att rädda en otydlig inledningsscen, men i övrigt läggs ingen möda vid att städa upp bråten i Jan Lundbergs scenrum, där en hand slarvigt sticker upp ur en tunna, avloppsrör staplas huller om buller, skor och tropikhattar förvaras i rader under stålbänkarna och den tylltäckta mumien (Mattias Silvell) är placerad på rygg mitt i härligheten.
Snabbare och bättre än Mats Ek är en femtio minuters snabbspolning av Spöksonaten och somligt lämnas förstås därhän, men Malin Stenberg och Jacob Hirdwall har gjort en bearbetning som håller. För den som kan sin Spöksonaten fungerar uppsättningen som en lättsam rekapitulation och spefull blinkning. Studenten i Martin Wallströms gestalt återkommer gång på gång till minnet av branden och det barn han inte fick med sig därifrån, Lotta Tejles överste dänger demonstrativt upp sina medaljer från såväl Lützens dimma, som Phnom Penh och Jeriko. Kokerskan (David Mjönes) har blivit storkökskock i blå skyddsmössa, mumien smeker upphörligen sig själv och Strindberg själv i sin cylinderhatt bor i dem alla.
Den distanserade spelstilen läggs minst ett metalager till August Strindbergs text; Lejonkulans intimitet skapar publikkontakt och det smala scenrummets djup tillvaratas för ett djungelliknande hyacintrum. I fonden används filmprojektioner som effektiv och innovativ lösning då den femhövdade ensemblen inte räcker till.
Under rubriken ”Satans Strindberg” blir det fler Strindberghappenings i regi av Malin Stenberg under våren. Kanske hade jag hoppats på en mer vårdslös Strindbergslakt av detta första projekt, men trots det sjukliga temat är Spöksonatens rappa tempo både uppfriskande och friskt.
Loading ...
