Snacksaligt om shopoholism

Jag är inte överförtjust i brittiske dramatikern Dennis Kellys pjäs Kärlek och pengar, men jag gillar Göteborgs Dramatiska Teaters motiv för att sätta upp pjäsen. I programbladet skriver regissören Robin Pohlstrand Björkman att han tittat på ett avsnitt av tv-programmet Lyxfällan, där ett extremt skuldsatt par åkte och shoppade lågprisvaror för att… det var så tråkigt hemma. I pausen: reklam för ockerlån.  Saker man ställer sig provocerad och lite fascinerad inför, på samma sätt som när höga chefer förskingrar välgörenhetspengar eller när David Beckham lägger typ hundratusen på sonens barnkalas. Så tummen upp för teaterns initiativ.

Kärlek och pengar handlar alltså om tomma själar i konsumtionssamhället. Strukturen är löst short cut med morbida hörn. En köpberoende kvinna lämnar psyket, åker till Nordstan (snygg lokal anpassning) och råkar bli vittne till ett mord. När hennes man anländer är hans fulla fokus på vad hon har i shoppingbagen. Ett äldre par blir provocerat av en överdådig grav som skymmer deras döda dotters. De vandaliserar mausoleet. Ett fetisch-fixerat fyllo söker kontakt med en snäll tjej i en bar och får henne att avslöja sitt hemliga liv som kontorets stalker och råttdödare. Alkisen lämnar bygget med kvinnans trosor i kavajfickan.

Den här pjäsen aspirerar på att vara in-yer –face, men når i mina ögon inte fram och skakar om sin publik. Det blir för pladdrigt på den långa vägen från entré till ridå. Replikerna är omständliga och intellektuella på ett sätt som gör dig plågsamt medveten om att du sitter där och tittar på skådespelare – som jobbar stenhårt. För så är det, Mia Eriksson är mycket intensiv och imponerar som centralgestalten Lina. Hennes långa, sökande slutreplik om fysik har en desperat underton som sammanfattar pjäsen och är närmast rörande.