Christer Lindarw är inget hologram, även om han i vissa scener framträder som ett i After Darks praktfulla dragshow, som har landat på Hamburger Börs efter några veckor på Malmö opera i våras.
Nej, Christer Lindarw är en helyllekille. Efter totalt tretton glittriga klädbyten under den hundra minuter långa föreställningen, står han framåt slutscenen i bar överkropp i jeans och med en handduk runt halsen. Märkbart berörd! Efter 35 år i showbiz är scenen i första hand hans älskare och relationen med publiken både nära och generös. ”Vi ses i baren” ropar han efter premiärkvällens evighetslånga applådtack med tillhörande ”Jag-vill-tacka”-parad (som slutar med att även Lindarws föräldrar kommer upp på scenen).
Innan dess har vi underhållits med svensktroppstrevnad, en smula synd och ett pärlband av män i kvinnokläder. Även om det slagträ After Dark använder i hbtq-debatten är av det vekare slaget och Christer Lindarw, parhästen Lars-Åke Babsan Wilhelmsson och deras tretton dansare i första hand bjuder på glamourös kostymshow, så bär föreställningen i grunden på budskapet att det måste få vara okej att vara den man är. Det visar inte minst ett nummer där tre svenska monarker med homosexuell läggning, Gustav III, Drottning Kristina och Gustav V, får kliva ur sina porträtt och tala ut om vikten av just detta – symboliskt nog invid prinsessan Estelles vagga.
I övrigt är showen en tempofylld och färgstark uppvisning i fantasifull kostymdesign. Vissa nummer andas utfyllnad, som Babsans hysteriska shoppingrunda framför projicerade NK-bilder och hurtig tyrolersång a la Sound of Music. Mer lyckat humoristisk är fusionen mellan Schlagerfestival och tv-programmet Så mycket bättre då Björn Ranelid, Danny, DiLeva och Molly Sandén tillägnas varsin satirisk tolkning av Loreens Euphoria.
Den musikaliska hyllningen till Svensktoppens grand old ladies – Lill-Babs, Tova Carson, Ann-Louise Hanson, Lill Lindfors och Siv Malmkvist – ska väl föreställa fräck, men är en, som det mesta i denna show, ganska oförarglig tribut till scenförebilder från förr. Givetvis är numret mimat, liksom resten av de musikaliska inslagen denna välfyllda afton, även då Lindarw och Wilhelmsson själva står för leadsången.
Det senare gör att denna, in i detalj regisserade och rörande välvilligt inställda glitterhistoria, i slutändan känns som en ovanligt lyxig version av Roliga timmen.
Loading ...
