Mannen bredvid mig rullar ihop sitt programblad och petar irriterat på kvinnan två rader fram. Hon har, som många andra i publiken, plockat fram mobiltelefonen för att fota det storslagna skeendet i Umeå kulturhuvudstadsårs största enskilda satsning, utomhusoperan Elektra. Gigantiska marionetter förda av lyftkranar ser ut att sväva över kaserngården på det nedlagda regementet som utgör en gigantisk scen med himlen som tak. Mannen bredvid mig försöker till en början stävja fotograferandet inom den radie det hoprullade programbladet tillåter, men lugnar sig i takt med att mörkret sänker sig.
Men han har fel. Som anslagen vid entrén anger är det tillåtet att fotografera utan blixt under Elektra (läs Nummers recension). Norrlandsoperan har till och med en fototävling på Instagram under hashtaggen #Elektra2014 där vinnarna utses i samarbete med fotografen Mats Bäcker och första pris är biljetter till höstens urpremiär av Blanche och Marie (läs Nummers recension). Att få fotografera under föreställning hör inte till vanligheterna så jag undrar hur Norrlandsoperan resonerat. Var de inte rädda att publikens koncentration skulle störas?
– Elektra var en utomhusopera med många spektakulära inslag och det kändes naturligt att bejaka besökarnas vilja att dokumentera den. Det är ju jätteroligt att vår publik är så engagerad att den vill dela sin upplevelse med sina vänner, säger webbredaktören Malin Lindberg.
Tävlingsbilderna kunde också vara tagna från bygget av spelplatsen som pågick veckorna innan premiären, en plats där många människor passerar dagligdags.
– Elektra var häftig på väldigt många sätt och personligen så tycker jag att öppenheten kring föreställningen förhöjde upplevelsen. Ofta är det ganska hemlighetsfullt innan en premiär. Elektra var allas föreställning, det kändes verkligen så, säger hon.
Norrlandsoperans samarbetspart i Elektra, det katalanska kompaniet La Fura dels Baus uppmuntrade också fotografering och delning i sociala medier. Malin Lindberg ser gärna fler Instagramtävlingar på Norrlandsoperan, men kanske i annan form:
– Det är förstås lite svårare i en inomhussalong. Men vi håller diskussionen levande. Vår ambition är att interagera så mycket vi bara kan med vår publik via sociala medier.
Jag minns chocken i en biosalong i Hong Kong 1997 några år innan jag köpte min första egna mobiltelefon. Mitt i filmen ringde det och personen som (trodde jag) glömt mobilen på tryckte luren mot örat och började prata. Sedan dess har mobilen blivit så mycket mer än en telefon där man kan ta emot samtal och användandet av ”second screen”, en andra skärm, när vi tittar på tv växer. Samtidigt som vi följer den stora skärmen med ett öga har många av oss det andra på den lilla skärmen där vi följer sociala nätverk, kollar nyheter och videoklipp.
Överenskommelsen med och inom publiken ser också olika ut i olika scensammanhang, korta klipp och bilder som sprids från pop- och rockkonserter är mer regel än undantag. Så vanligt att det blir uppmärksammat när Kate Bush vid sina Londonkonserter tidigare i höst bad publiken att inte använda telefoner, surfplattor eller kameror utan att få möta dem just som publik. I New York blev teaterkritikern Kevin D Williamson i fjol så upprörd att han efter flera tillsägelser helt sonika kastade en kvinnas mobiltelefonen tvärs över rummet.
Personalen vid en av landets teaterföreningar berättar att det är allt mer sällan som mobiler råkar ringa under föreställning, däremot ser de små ljussken vid i stort sett varje föreställning när någon plockar fram mobilen för att kolla meddelanden. Experiment med gerillakritik, där föreställningar livekommenteras i realtid, har också förekommit.
”Mediet är budskapet”, skrev massmedieteoretikern Marshall McLuhan på 1960-talet. Idén om teatersalongen som ett slutet rum där en gemensam upplevelse tillfälligt avstängd från yttervärlden äger rum förändras när mobila nätverk rycker i de lyckta dörrarna. För mig är en viktig del i teatermediet som konstform just den totala koncentrationen i det som sker här och nu. För en timma eller två får jag stänga av allt annat och slipper min ”second screen”.
Men, teatern kan också ta makten över mobilen. Använda den som direktsänd textremsa eller som del i ett verk. Ett av flera exempel ägde också det rum i Umeå något senare i höst i Poste Restantes verk Closing time Umeå. (Föreställningen har tidigare också getts i Göteborg.) Där lämnar man in sin egen telefon i receptionen på Sagateatern och får med sig en lånetelefon ut på gatorna. En vänlig röst från ett tillfälligt upprättat callcenter lotsar publiken en och en på en vandring genom stadsrummet i en personlig jakt efter något som gått förlorat.
Loading ...
