Terrified to the last degree, efter ett citat ur Daniel Defoes Robinson Crusoe, är inte så mycket en föreställning i vanlig bemärkelse, utan mer som undertiteln säger: ”betraktelser över tid, ensamhet och rädsla”. Skräckartad enslighet illustreras först genom Crusoes upptäckt av fotspår i sanden. Strax därpå jagas han svårt av sin papegojas eviga omtagningar; inget undgår detta kreatur.
Därifrån löper pjäsen vidare i tablåer: transparenta, tidsbestämda installationer som klockas med stoppur och utspelar sig i ett gammalt traditionellt vardagsrum med bokhyllor, svartvita foton och orientaliska mönster. Det är som på en filminspelning eller en catwalk, ett samhälle som flödar över av performativa uttryck, fast oftast i stelnade poser, kanske som följd av all dold dödsångest. I upp till fyra minuter förevisas olika studier i tystnad, scener om långtråkighet som dock aldrig känns långa, mer besjälade av stundens (spelade) allvar.
Denna kombinerade lekfullhet och allvarsamhet förgyller föreställningen. Ofta halsbrytande roligt, men aldrig flamsigt; filosofiskt med samhällsudd, men aldrig plakatvarning. Magnus Lindman har satt ihop olika idéhistoriska texter – från Defoe till Martin Heidegger – och avgående konstnärlige ledaren Frida Röhl regisserar ännu en snillrik uppsättning på Tribunalen (innan hon går vidare till samma post på Folkteatern i Göteborg).
Benjamin Moliner och Elin Söderquist återger det mesta av dialogen, distanserad inlevelse i olika sammansatta roller, och sekonderad av en ung tiohövdad ensemble som delar på rekvisita, atonala ljudeffekter live samt korta och längre biroller. Sammantaget fullkomligt lyser det av synkroniserad spelglädje.
Mycket handlar om att sätta sig in i ett annat varande – inte, märk väl, som i att överta och låta sig ersättas – utan att försöka förstå andra. Detta gjort mot vår tids narcissism och empatistörningar, där vi famlar efter förklaringsmodeller i mänsklighetens därvaro, allt mer skingrad och förvisad till disparata uttryck och ängsliga flockbeteenden.
Här kommer även en travesterad Sigmund Freud in i bilden, allsmäktig mästare på att sätta sig in i andra varanden, men även han drabbad av situationens begränsningar. Genom vallning får han den unga norrländskan Katharina att minnas en barndom av övergrepp och förträngningar. Marie Olskim Lusth gör henne med efterbliven behärskning, resultatet är lika delar humor och svärta.
Det uppbrutna öppnar även för diverse paroxysmer och ett förlösande sång- och dansnummer. Likaså direktillustrerande koreografi över olika aktuella tillstånd – mycket underhållande. Ändå till slutet jagas vi av skräcksekunder som med dominoeffekt lämnar nya tankebilder över hur vi får tiden att gå och hur vi undviker tystnader. Trots att domedagen verkar på tur är det roligt hela vägen.