Första akten är en besvikelse. Tyske regissören Peter Konwitschny har rykte om sig att vara något utöver det vanliga, men till en början är det mest stolpigt och smått obegripligt. Flera slarvfel med detaljerna förstör också: en violinist skulle aldrig glömma sitt instrument i en öppen fiollåda ovanpå en trave böcker och en man som försöker förföra en kvinna skulle aldrig lägga en massa ljusstakar i vägen i sängen.
Små detaljer kanske, men det ger känslan av att inte ens sångarna själva tror på illusionen och då gör inte jag heller det.
La Bohème handlar om en grupp fattiga konstnärer i Paris. De har sällan pengar till mat eller ved, men delar på de få slantar de lyckas komma över. Verkligt tragiskt blir det när en av dem, Mimì, visar sig vara dödligt sjuk. Hennes pojkvän Rodolfo lämnar henne, något ologiskt, eftersom han inte har råd att ta hand om henne ordentligt. När de två äntligen återförenas är det för sent och hon dör i hans armar.
Sångarna imponerar inte denna gång, flera hade svårt att fylla Giacomo Puccinis flödande melodilinjer. Bäst är AnnLouice Lögdlund som den lungsjuka Mimì. Hon har en rik färgpalett i sin röst som känsligt målar fraserna i paradarian Mi chimano Mimí (Man kallar mig Mimì).
Hennes motpart Jonas Durán som Rodolfo har också en vacker röst, även om den flera gånger verkar vara på väg att brytas. Men när tonen tar är den varm och mjuk. Om Duráns klang är som nougat är Lögdlunds som lakrits, den har en fyllig kärna med sting.
I andra akten tar sig både ensemblens röster och skådespeleri, och den världsberömda regissören visar vad han kan i flera hjärtknipande scener. Kärleksparen bråkar och möts igen i vad som känns som förvånansvärt moderna och trovärdiga relationer.
Ändå är det något som inte riktigt klickar. Kanske är det helt enkelt alltför elegant. Scenografin är mycket poetisk: staden Paris antyds med en ljusbeströdd silhuett, skimrande som en stjärnhimmel, och hela tredje och fjärde akten utspelar sig inne i ett stilla snöfall.
Och när Rodolfo och hans vänner gör snöänglar i snön är det vackert – men de fryser inte. Kostymerna är lite för välstrukna och dialogen lite för glättig för att det ska kännas som att deras liv är ett sant elände. Snöflingorna singlar så vackert ner från himlen, men förvandlas aldrig till hopplöshetens slask.
Loading ...
