Knappt har Kaj (Adam Stone), som ska träffas av splittret från djävulens spegel, och Gerda (Maja Runeberg), som trots att hon är livrädd ska rädda honom tillbaka, gjort entré innan golvet öppnar sig och Snödrottningen (Malin Berg) stiger upp från underjorden i en bländande kostymering där allt är glänsande vitt. En kostym och ett ljus där det inte finns något mer att önska. Urläckert och just då önskar jag att jag är åtta år och att det här är min första teaterupplevelse.
Jag håller åttaåringen i mig vid liv och föreställningen växer och växer. Spindeln (Niclas Ekholm, Kalle Nilsson) har en gemensam mimik och ett rörelsemönster som fungerar fint: två blir en. Solmagikern Bhima (Anders Hambraeus) med sin djupa, besvärjande röst och sin långsamma, tunga rörelse, inger hopp.
Korparna Krax och Flax (Malin Berg, Veronica Björnstrand) med sina ryckiga fågelrörelser och sina korpskämt är härligt galna. Djungelbokens gamar kommer för mig och tusan vet om de inte har ett visst släktskap med varandra!
Gerda – som ges ett starkt personligt uttryck av Maja Runeberg – kommer så till Has slott. Linus Lindmans kung Ha i kostym á la enorm muskelbyggare med guldkalsong, förflyttar sig med kadriljsteg och prinsessan Lena (Labyrintaktuella Isabelle Moreau) sitter på sin studsboll och svär friskt. Prinsen (Adam Stone) har identisk blå klänning med ryschtrosor, vilket blir bara så bra. Slottsscenen är underbart absurd.
I akt två finns ett rövarband: rövardrottningen, rövarna Tix, Jack, Biffen och dottern Rödhättan. Rövarna är roliga och alla har sina attribut. Tix försöker hela tiden trycka ner sin ryckiga arm som en annan doktor Strange Love. Problemet är den alkoholiserade rövardrottningen. I den annars sagotrogna sagan, sticker missbruket ut.
Örebroensemblens sagoföreställning bjuder både dräktglädje och scenisk uppfinningsrikedom kombinerat med uppfriskande skådespelarinsatser. En föreställning för alla.
Loading ...
