Målad dekor som en 1700-talsteater, masker som en venetiansk maskerad, en sprättig balettprins och en Snövit i tylltutu. Vissa scener är måleriska som klassiska tablåer. Men musiken har dämpade jazz- och latinrytmer, och ensembledansen är akrobatiskt stiliserad fridans. Karaktäristiskt för Giertz är kombinationen av grymhet och komik: både lekfullt och dramatiskt, här förstärkt av magiskt suggestiv ljussättning.
Dvärgarna ser ut som godmodiga alver ur Harry Potter, fast roligare, och åker kana ut och in ur kattluckor vid scengolvet. Den onda drottningen är å andra sidan verkligen kuslig, med ”spegeln” representerad av elaka kopior av henne själv. Den yngsta publiken drar efter andan. Marina Steinmos text använder poetiska grepp som förtätning och förskjutning för att spegla folksagans verkningsmedel upprepning och snäv tematisk variation. Samma omtagningar återkommer i dansrörelserna. Från scenografi och kostym till musik, text och dans är alltsammans ett sällsynt helgjutet scenkonstverk som det är en ren njutning att få ta del av.
Loading ...
