Lucy Prebbles engagerande, drivna och roliga pjäs Enron tar ett punggrepp (för att använda sig av pjäsens grabbiga jargong) om vår tid där Mammon är kung och skuldkriser sprider sig, liksom ekonomiska svindlerier. Även om inte alla lirar i samma liga som Enron, eller för den delen Bernie Madoff (pjässtoff för både Gustav Tegby och Martin Jonols).
Enron har gjort succé i West end och på Broadway. Den hade Sverigepremiär på Örebro länsteater och spelades senast på Stockholms stadsteater. Nu är det Östgötateaterns tur att berätta om energibolaget som sköt i skyhöga höjden på börsen, innan den ekonomiska bubblan sprack för tio år sedan. Allt var byggt på en bluff, med utgångspunkt i ett trick, ”mark to market”, där företaget kunde bokföra framtida intäkter som tillgångar. Efter högmod följer, som bekant, fall. Det är ett tacksamt dramaturgiskt upplägg, dessutom är historien sann.
Prebble berättar om maktlystnad, girighet och hyckleri, kryddat med lite sex och passion. Vi befinner oss i männens värld (även om flera av dem här gestaltas av kvinnliga skådespelare), med Jeffrey Skilling i centrum. Jesper Barkselius ger honom en reko utstrålning, lite av the guy next door som samtidigt ser sig som smartare än alla andra. Jeffrey är kreativ och lyckas få med sig de flesta på Enrontåget, inklusive företagets grundare Ken Lay, robust gestaltad av Willy Boholm. Den enda som sätter sina höga klackar i backen är Caroline Harryssons snabbtungade och utmanande Claudia Roe. Så blev hon också snuvad på chefsposten av Jeffrey.
Hjärnan bakom bokföringstrollerierna är Patrik Voights Andy Fastow, lite prillig, inställsamt leende och slug. När han och Jeffrey smider sina planer liknar de småglin som leker. Även Magnus Möllerstedts scenografi för tankarna till lek – en vridscen med knallgul trappa och rutschbana – men också en värld där det går snabbt att kana utför när man nått toppen.
Harald Jónssons regi har fin hand med de mindre scenerna som är täta, medan de kabaréartade sångnumren och masscenerna ibland saknar stuns. Hur mycket skådespelarna än springer på snurrscenen, känns det lite för tungfotat och yxigt i gestaltandet för att få riktig fart.
Det jag uppskattar mest i föreställningen är det mångfacetterade draget, inte minst hos Skilling. Han vill inte bara få makt, han vill också förändring, utveckling, och förlorar i farten sin moraliska kompass. Jag lämnar salongen med en känsla av att Skilling gjorde det som systemet uppmuntrade honom till – maximera vinsten.
Loading ...
