I helgen hade musikalen Spring awakening Europapremiär på Värmlandsoperan. En rockmusikal av Steven Sater och Duncan Sheik baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs från 1891 – som bannlystes under många år eftersom den ansågs vara pornografisk.
Och visst visas både nakna bröst, bara rumpor och onaniscener på Värmlandsoperan, men det är snarare förföriskt och lekfullt än pornografiskt.
Spring awakening handlar precis som titeln säger om ett uppvaknande. I centrum står ett gäng tonåringar som tampas med alla de tabun som hör till den sexuella frigörelsen och många av de våndor som hänger ihop med att växa upp: revolten mot vuxenvärlden, upptäckten av våta drömmar och utsattheten i form av mobbing och incest.
Trots att historien både är skriven och utspelar sig på artonhundratalet är det skrämmande att inse hur väl den passar in i dagens samhälle där könssjukdomarna ökar bland ungdomarna och folk har sex i skyltfönster. Det är som en blandning av Döda poeters sällskap och Romeo och Julia, spetsad med ett stänk Brokeback mountain.
Publiken sitter på tre sidor av scenen vilket ger en känsla av att man kommer väldigt nära inpå. Dessutom sitter skådespelarna ute bland publiken vilket bidrar ytterligare till den intima stämningen.
Och Spring awakening kryper verkligen rakt in under skinnet på mig. Det är naket, vågat och jäkligt vackert. I pausen har jag ståpäls, fullkomligt lyrisk över de snuskigt bra sånginsatserna (där Mari Haugen Smistad som Wendla glänser mest), den lekfulla regin (Per Eltvik) och den förföriska koreografin (Åsa Thegerström).
Tyvärr har en del av det som är glatt och nyfiket i första akten blivit en smula förutsägbart i andra akten. Föreställningen tappar i både tempo och närvaro vilket drar ner betyget en aning.
Men på det stora hela väckte den helt klart mina vårliga känslor så här på väg mot hösten.
Loading ...
