Tv-serien Dallas bleknar i jämförelse med de intriger som Friedrich von Schiller målar upp i dramat Maria Stuart. Att jämföra detta 200-år gamla drama med såpornas såpa, som några av skådespelarna i en intervju gjorde strax före premiären, är inte helt fel.
Här finns nämligen allt den såpaälskande publiken kan önska sig, fast tio gånger om. Här serveras kärlek, religion, makthunger, krig och död i en aldrig sinande ström, alltmedan huvudena rullar.
I centrum för handlingen står två rivaler, två kvinnor uppfostrade att hata varandra, fastän de aldrig har setts. I ena ringhörnan står den sedan 20 år tillbaka fängslade skotska och katolska drottningen Maria Stuart, i den andra Elisabet I.
Den engelska regissören Lucy Pitman-Wallace placerar dock inte sin Maria Stuart i någon Dallasmiljö utan låter historien förbli kvar i 1500-talets England. Scenografen Jessica Curtis har fyllt scenutrymmet med samtida porträtt av de båda drottningarna. Utspridda som om de vore spelkort bildar de effektivt ett rum i rummet. Männen klär hon i en nyansrik svärta. Här finns både tightsen och ballongbyxorna.
Bara Elisabeth I kläs i färg. En guldskimrande klänning. Den som saknat ett äkta kostymdrama lär inte bli besviken.
Det tar ett tag in i första akten innan mitt öra har vant sig vid det Schillerska språket. Att levandegöra textmassorna är ingen enkel match för skådespelarna, det är lätt att knocka publiken med den tunga språkmattan.
Katarina Lundgren-Hugg gör den djupt religiösa Maria Stuart till godheten själv, rakt igenom ädel, som med högburet huvud går till schavotten. I stark kontrast står Cecilia Lindqvists gestaltning av Elisabet I. En iskall jungfrudrottning som tvingas ge upp sig själv och sin medmänsklighet därför att staten kräver det av henne. Hon förmedlar både den styrka som omvärlden kräver av henne och skörheten i besluten när samveten gör sig påmint. Det gör ont att se.
I slutscenen kläs de båda drottningarna i vitt. Den ena möter döden likt ett helgon, den andra vitnar i sin ensamhet till sin egen vålnad. Staten har även där krävt sitt offer.
Det är en estetiskt snygg föreställning, välspelad och välformulerad, men som trots det blodiga innehållet aldrig blir särskilt dramatisk. Dallas vinner nog där ändå. Däremot inte i konsten att förolämpa. Där har Schiller övertaget.
Loading ...
