Det unga paret lämnas i den här uppsättningen knappt ett ögonblick ostörda i sin kärleksbubbla. Veronas såriga historia av blodiga fejder mellan släkterna Montague och Capulet är oavbrutet närvarande. Trots detta är föreställningen befriad från klingande värjor. Vapnen finns där, men som tatueringar längs människors underarmar. Diskretare, men också mer obönhörligt sammankopplade med gestalterna. Deras kroppsspråk är till en början behärskat. Men raseriet kokar i musikens (Ola Hjelmberg) stegrande puls och i ett allt intensivare ljus. Svarta strålkastare i Sven Dahlbergs annars vita scenografi för också tankarna till ögon, eller övervakningskameror, ständigt närvarande i ett samhälle där ingen tillit finns.
Gungor är centrala scenbilden. De ger gestalterna möjlighet att positionera sig. Högt, lågt och i pendlingsrörelse mot och från varandra, som Romeo (Jens Nilsson) och Julia (Maria Sundbom) gör i sitt första nära möte. Regissören Heinrich Christensen har, i samarbete med koreografen John-Paul Zaccarini, lagt fokus på rörelse och bild. Våldsscenerna är koreograferad brutalitet och kärleksmötet mellan Romeo och Julia är en vacker siluettdans.
Texten lyfts ibland, till exempel i Mercutios (Elisabeth Wernesjö) och Romeos rappa dialoger, eller i Capulets (Göran Engman) repliker där texten blir lekfullt lättflytande.
Några gestalter träder tydligare fram ut kollektivet. Julia växer från en liten, lätt hukande, flickunge till en stark och målmedveten ung kvinna. Romeo är oförvägen från början till slut, men samtidigt bokstavligen styrd och kringföst på scenen av det evigt stridande kollektivets gestalter. Amman (Lolo Elwin) gör en motstridig figur, iförd avvikande 1920- eller 30-talskläder. Broder Laurence (Per Eric Asplund) viger kärleksparet i hopp om att föreningen äntligen ska sätta punkt för släktfejderna i Verona. Det sker också, men till priset av de båda ungas självmord.
Det hela är snyggt, tempofyllt och vältajmat, men lever inte upp till de klassiska slutorden; ”Aldrig har en historia rört oss så, som den om Juliet och Romeo”. Jag blir inte känslomässigt drabbad och de tankar föreställningen föder cirklar mer kring sceniska berättargrepp än kring drivkrafterna bakom kärlek, hämnd, hat och våld.
Loading ...
