Björn Runges drygt två timmar långa föreställning Night rider känns stundtals dubbelt så lång. Första akten är en enda lång startsträcka som ger publiken bakgrundsinformation om karaktärer och story. Andra akten är betydligt mer givande och här skruvas abstraktionsnivån upp ytterligare några varv.
Mannen i dramats centrum, Jimmy, fint gestaltad av Magnus Krepper, omges av tre kvinnor som alla länkas till honom på olika vis. Björn Runges text är dock emellanåt forcerad och svårarbetad för skådespelarna. Särskilt Anna Bjelkeruds bad cop-karaktär Beatrice känns styltig och stel. Jag kan inte se den regimässiga poängen med att göra henne till en cynisk amerikansk tv-deckargestalt, när hon kunde ha blivit den mest intressanta karaktären på scen. Det är synd på Bjelkeruds begåvning att använda henne så här.
Istället blir Magnus Krepper behållningen. Hans gravida ankgång över scenen och hans ryckande rörelser till Jim Morrissons stämma är både rörande och oroande. Krepper har förmågan att få oss att känna sympati såväl som avsky för hans känslomässigt avtrubbade Jimmy som egentligen bara vill vara en bra farsa. Scenen där han känsligt återger fasansfulla och absurda bilder från Irakkriget är föreställningens självklara höjdpunkt.
Peter Lundquists scenbild är enkel och avskalad och går i grått och svart. Den kommunicerar väl med Mattie Hollosy-Lambergs ljussättning vilken ger vacker färg och djup åt scenen på filmiskt vis.
Musiken är också en viktig del i föreställningen. Huvudkaraktärens fascination för Jim Morrisson återspeglas som sagt i några odödliga Doorsklassiker och slutscenens svärta förstärks nämnvärt med Gavin Bryars Jesus blood never failed me yet.
Night rider är andra delen i Björn Runges trilogi med rubriken It’s a wonderful life, där första delen, Uppdraget, hade premiär på Stockholms stadsteater i mars förra året. Hoppas att den tredje och sista delen kan få mig att vakna till.
Loading ...
