Helgen innan den aktuella norska massmördarrättegången påbörjas inleder Teater Giljotin sin undersökning av ondskan. Medan resultaten av två rättspsykiatriska undersökningar går isär om huruvida mannen bakom terrordåden i Oslo och på Utøya är tillräknelig eller ej går teamet bakom Lucifer effect en helt annan väg än den vetenskapliga i sökandet efter svar på ondskans mysterium.
Föreställningen består av scener som lösryckta ur någon annans mardröm. Tablåer upplöses i varandra, bilder av situationer och skeenden som har rensats på kontext och förklaring. I luften svävar möjliga associationer till våld, förtryck, maktutövning, men vi ser inte det som har skett eller orsakat känslan som illustreras, bara själva känslan.
Ymnigt näsblod, en spya, kroppar i underkläder, utsmetat läppstift, bestick som slamrar mot golvet, möbler som skrapande dras omkring i en ödesdiger ljudbild av Rikard Borggård och ett avskalat vitt rum av Youlian Tabakov. Svart och rött på vitt. Det är snyggt och obehagligt.
Nej, uppsättningen har inget att göra med rättegången i Norge. Inte heller med experimentet från 1971 som gav upphov till termen Lucifereffekten – den amerikanske psykologen Philip Zimbardos begrepp för när ett ondskefullt socialt sammanhang gör en människa ond, apropå hans eget försök med studenter som fick spela interner och kriminalvårdare i ett låtsasfängelse. Experimentet fick avbrytas när det urartade i sadism. Tana Manevas och ensemblens uppsättning har dock inspirerats av tankarna kring (och lånat titeln från) experimentet.
Och nej, uppsättningen serverar naturligtvis inga svar på ondskans mysterium. Snarare illustreras det omöjliga i ett sådant anspråk av dansaren Joaquin NaBi Olssons kusligt tomma ansiktsuttryck, skådespelaren Scott Ackermans fragmentariska repliker och framför allt butodansaren Tana Manevas kvinnomonster från det undermedvetna. Hennes fysiska bilder av kroppslig utsatthet – eller farlighet – känns igen från exempelvis solostycket Emergency exit.
Även här är symboler och klichéer ett viktigt element – om det så handlar om bilder av destruktiv kvinnlighet i peruk och pumps, skräckfilmsljud, distanserad Quentin Tarantino-dialog eller performancekonstens förtjusning i utgeggade kroppsvätskor. Men här är det klichéerna som tillsammans med den alltmer kännbara lösrycktheten och riktningslösheten som till slut urholkar verket, lämnar mig domnad i den där snyggt tecknade tomheten.
Loading ...
