Korsriddaren Ariodante älskar den skotska prinsessan Ginevra men blir lurad att tro att hon är otrogen. Ariodante kastar sig i sjön, men överlever och återvänder till slut. Av sin bror Lurcanio och Ginevras hovdam Dalinda får han veta sanningen och det hela slutar lyckligt med ett dubbelbröllop.
Intrigen är hämtad ur 1500-talsdikten Den rasande Roland och innehåller ganska grovhuggna karaktärer. Hjältarna är alltigenom goda och den onda skurken dör på slutet.
Drottningholms Slottsteaters uppsättning är trogen originalet och gör inga konstigheter och krumbukter med verket. Tyvärr blir det också ganska visionslöst. Det är svårt att förstå varför just denna opera sätts upp, annat än att rollerna råkade passa årets operahögskolestudenter bra.
Problemet med föreställningen är att Händels långa bravurarior kräver extremt virtuosa sångare för att komma till sin rätt.
Elisabeth Meyer är en av de få som inte bara klarar av rollen utan också förmår ge den något extra. Hon gör prinsessan Ginevras krävande parti med glans, säkert och egaliserat. Även Jacob Wistrand imponerar med sin varma sammetstenor.
Tre professionella dansare lyfter också föreställningen med sitt fullfjädrade artisteri. De ger anrättningen en välbehövlig sälta av humor, när de gestaltar sångarnas supersnabba koloraturer med sina skakande kroppar.
Regin är annars konventionell, gränsande till sockersöt. Flickorna får göra hoppsasteg och vifta med sina förkläden och pojkarna får posera med sina svärd.
Drottningholms Slottssteaters orkester spelar ljuvligt musikaliskt och exakt, men tyvärr hänger sångarna inte alltid med. Sammantaget är det ett väl godkänt elevuppspel, men en ganska viljelös sommarföreställning.
Det är dock alltid en fröjd att se Drottningholms teatermaskineri i användning. I Ariodante rullar de målade vågorna, blixt- och vindmaskinen dundrar och den förmodat döda huvudpersonen återvänder inrullad på en ”riktig” båt lagom till finalen.
Loading ...
