På scenen står en tron formad som aktern på ett vikingaskepp. Kungahallens golv är av sten. På en upphöjning bakom tronen finns musikerna och på sidorna sitter kungens tjänare och skådespelarna när de inte är i spel. Scenen omges av träpålar på vilka djurhuvuden har spetsats.
Det är nödår i Svitjod och Uppsala. Folket går till kung Domalde (Jakob Hultcrantz Hansson) för att få hjälp. Völvan (Hanna Kulle) säger att nöden beror på att den förre kungens mördare inte har straffats. Domalde lovar att han ska fixa det, men det visar sig att det är han själv som mördat kungen. Han får också veta att den mördade kungen var hans pappa och att änkan (Titti Hilton) som han gift sig med, är hans mamma. Änkan tar livet av sig och Domalde sticker ut sina ögon.
Uppsättningen är turnéanpassad. Scenen är mindre och det är färre skådespelare än när Västanå teater spelar i Teaterladan i Sunne. Dekor, mask och fysiska utspel har tonats ned, men allt gestaltas ändå i sedvanlig Västanåstil. Hanna Kulle förvandlar sig till Völvan inför publikens ögon, Domalde får ett koreograferat raseriutbrott och fäktas sedan med sin svåger Sigurd (Yngve Dahlberg) så att det står härliga till. Scenen när ögonen sticks ut genom att Domalde doppar händerna i blod är närmast genialisk. Musiken: klingande metallskålar, fantastisk folkmusik och berättande sång, spelar en egen huvudroll i föreställningen.
Jag är entusiastisk fram till slutet då regissören Leif Stinnerbom låter Sigurd avrätta och offra Domalde. I Sofokles originalversion blir Oidipus landsförvisad och vandrar iväg tillsammans med sin dotter Antigone. Effekten av avrättningen blir att Sofokles fråga om vad det är som styr en människas liv: ödet, den egna viljan, personliga egenskaper, gudarna eller vad, faller platt till marken.
Jag förstår lockelsen i att para grekisk mytologi med fornnordisk, men här blir Sofokles tanke saboterad. Detta utan att den ersätts av någonting viktigare. Det blir som i den amerikanska tv-serien Vikings, publiken får veta att vikingarna var ena hårda typer och så lite våldsporr på det.
Fotnot: Kung Domalde finns omtalad i Ynglingasagan hos Snorre Sturlasson. Enligt sagan offras han på grund av missväxt. Det är också kung Domalde som figurerar i Carl Larssons tavla Midvinterblot (1915) som hänger på Nationalmuseum i Stockholm.
Loading ...
