Solar Plexus på Teater Trixter

Åström är även regissör och upphovsman till denna föreställning med rötter såväl i Göteborg som i Kairo samt med mellanlandningar i Brasilien, på Cuba och till och med på månen i någon scen. I slow-motion rör sig Phax Ahamada smidigt runt i ringen med en boxares dansande steg, trevande, sökande efter något eller någon. Han slåss mot en osynlig fiende, kanske mot sig själv och är skickligt konsekvent i denna sin strävan. Som en skugga, en tränare, en domare eller varför inte en hysterisk Don King-figur, kretsar Ramadan Khater runt honom stundom ömsint stöttande, stundom gäckande.
   Deras kamp är i flera scener vacker och finstämd i andra hård, brutal och humoristisk. Helhetsintrycket är dock ett ofokuserat och missriktat (jag kan inte upptäcka vad siktet är inställt på?) stycke scenkonst vilket jag inte förmår ta till mig. Abu Ghraib-fängelsets grymma tortyr, månlandningen, fysisk såväl som psykisk dragkamp på flera nivåer samt människans ständiga törst efter närhet och bekräftelse kan skådas i denna ring. Dessvärre är de skilda berättelserna sammanlänkande på ett livlöst och intetsägande sätt, trots de båda skådespelarnas trägna arbete att göra materialet levande. Synd på så rara ärtor.