Anna Azcárate och Cecilia Milocco gör tillsammans rollen som Sara Lidman på Västerbottensteatern. Foto: Stefan Dahlqvist
Recensioner [2014-09-15]

Solidarisk Sara med stora gester

Sara, Sara, Sara av America Vera-Zavala
Scen: Västerbottensteatern
Ort: Skellefteå samt turné
Regi: Anna Azcárate
Regiassistent: Lillemor Skogheden
Musik: Frida Selander
Ljus: Kin Grenholm
Medverkande: Anna Azcárate, Cecilia Milocco
Länk: Västerbottensteatern


RECENSION/TEATER. Sara, Sara, Sara är America Vera-Zavalas berättelse om en författare djupt rotad i den västerbottniska myllan. Nummers Elin Axelsson känner inte igen bilden av Sara Lidman i uppsättningen på Västerbottensteatern.

Hur gestaltar vi egentligen en annan människas liv på bästa sätt? En omöjlig fråga att svara på – så klart. Varje människa är unik och kräver sin helt egna unika gestaltning. Är personen i fråga dessutom känd författare blir frågeställningen naturligtvis än mer komplicerad. Dramatikern America Vera-Zavala har också varit tydlig med att hennes nya pjäs Sara, Sara, Sara är en berättelse inspirerad av Sara Lidman, inte en berättelse om Sara Lidman. Gott så. I praktiken, på scenen, blir dock Vera-Zavalas fiktiva Sara, ett problem. Inte minst i Västerbotten där många kände, har träffat, umgåtts och pratat med Sara Lidman.

Själv mötte jag som ung vuxen en karismatisk, humoristisk och varm Lidman som på många sätt går på tvärs med den Sara Anna Azcárate och Cecilia Milocco frammanar i sin iscensättning av Vera-Zavalas pjäs på Västerbottensteatern. Istället för den intensiva lyskraft jag minns finns här en forcerad högljuddhet, framförallt hos Anna Azcárates Sara, som jag har svårt att ta på allvar. Min Lidman behövde inte vara gapig, människor lyssnade ändå.

Med det sagt; rollen som Sara är allt annat än lätt. Vera-Zavalas bitvis väldigt abstrakta berättelse kräver en riktigt bra skådespelerska som klarar av att kliva in och fylla föreställningens Sara med mening och mål. Här räcker helt enkelt inte Anna Azcárate och Cecilia Milocco, som tillsammans gör rollen som Sara, riktigt till.

Föreställningens stora behållning är istället Vera-Zavalas kraftfulla språk. Genom att göra ett antal nedslag i Saras liv – Hällnäs sanatorium 1937, Gröndal i Stockholm 1960, Sydafrika 1961, Vietnam-kriget 1965 och Missenträsk 1999 – berättar America, på sin helt egna lidmanska, bland annat om en mångbottnad Sara som kämpade för rättvisa och solidaritet men ständigt gjorde egoistiska val. Det är en poetisk och stark text som borde kunna passa en scenisk Sara Lidman.

Pjäsens gapighet tror jag inte heller till fullo ska lastas Vera-Zavala. Huvudproblemet är nog snarare en regissör som blandat ihop passion och intensitet med stora gester och stora bokstäver.

Men som sagt, det här är America Vera-Zavalas och regissören Anna Azcárates bild av Sara Lidman, inte min.

Elin Axelsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare