Birgits mamma och pappa har gått bort sig i Afrikas djungler. Hennes mormor har nyss dött. Hon har inga släktingar i hela världen. Den barnkulturella världen däremot är full av kusiner till Birgit. Rådiga barn som inte sitter och väntar på att något ska bli gjort utan – som Birgits mormor alltid sagt: ”Ska nåt bli gjort får man göra’t själv”.
Och det gör Birgit. Hon bestämmer sig för att fixa sina egna föräldrar. Hon väljer Gunnar Eklunds rödhåriga raggare Birger och Annika Isaksson Svedbergs välfriserade blomsterhandlare Märta. Fast de känner inte varandra – ännu.
Västerbottensteaterns Stackars mej har underrubriken ”En solskenshistoria” – och det stämmer verkligen. Trots den sorgliga utgångspunkten och ensamma svackor i den tomma lägenheten andas föreställningen rödkindad optimism. Den tydliga inspirationen från filmer och populärmusik i det 1950-tal den utspelar sig i bidrar till känslan av framtidstro. Eller som sången går: ”Världen är full av violer, vart än du går / Om du har sol i ditt hjärta, så är det vår.”
Stackars mej är en på många sätt väl genomförd uppsättning. Teatermaskineriets kuggar klickar kvickt i varandra och resultatet blir en fartfylld, charmig och komisk historia med sina mörka sidor, där Annika Isaksson Svedberg och Gunnar Eklund virvlar runt i en mängd roller i Birgits värld. Gabriella Widstrand gör Birgit till en stark flicka som till slut vågar vara liten och be om hjälp.
Min största invändning mot Stackars mej är de konservativa könsroller som tilldelats Birger och Märta. Birger är bilskolelärare och Märta har en blomsteraffär. Birger har ett förhållande (med en ”dålig” kvinna som Birgit lätt manövrerar ut), Märta väntar på att bli uppbjuden.
Det ser ut som om man har velat kompensera grundförhållandet med att i övriga mindre roller friskt låta skådespelarens kön vara oväsentliga för rollen, och Birgers och Märtas beteenden mot varandra skiljer sig inte heller så mycket åt. Men jag undrar ändå – varför inte frångå det förväntade? Låta raggarbruden Märta starta bilskola för moderna människor och en välkammad Birger vänta på kärlek bland sina violer? Eller som en flicka säger efter föreställningens slut: vadå fioler?