Kan man vara borta hemma, eller hemma fast borta? Vad krävs för att känna tillhörighet i dagens rörliga, globala värld? När blir man utanför, den andre? Angereds teater brottas med frågorna i monologerna Exil och Bananhuset.
Exil är ”fritt baserad” på den danska romanen Eksil av Jakob Ejersbo. Elmira Arikan har skrivit manus och regisserar Emmeli J Stjärnfeldt i rollen som den 15-åriga Samantha. Hon är svensk men bor på internatskola i Tanzania där pappan är på utlandstjänst.
Skoluniformen är både fängelse och trygghet. Gradvis lättar skådespelaren på plaggen medan Samantha går från oskyldigt hångel bakom stallarna och via partyn och droger hamnar i armarna på en vuxen man. Hos den sturska flickan kolliderar romantiska drömmar med ett cyniskt bruk av en priviligierad situation. Att bli hemskickad till Sverige är ett fasanfullt öde, tycker Samantha, som blir allt sårbarare ju närmare linnet livet tränger sig på. Emmeli J Stjärnfeldt börjar som kaxigt brådmogen fjortis och djupare i tolkningen varefter flickan sugs ner i en situation hon inte ensam klarar av.
För unge Alex i Nicolas Kolovos Bananhuset tycks livet i en jämförelse enklare. Men det är ett sken som bedrar, framför allt beroende på Ibrahim Ebrima Faals charmiga spellust. Han har ett komiskt tilltal som man lätt smälter inför, särskilt som premiären heroiskt genomfördes på krycka, efter en fotskada. Oförskräckt behandlar Faal hjälpmedlet som en tillgång. Allt lyser om Alex i den mångkulturella, men torftiga miljö han målar upp.
Föräldrarna har kommit till Sverige som arbetskraftsinvandrare och begriper inte alls sonens skrivarambitioner. En skolbibliotekarie satte en lyrikbok (Charles Bukowski) i händerna på honom och för Alex öppnade sig en ny värld. Unge Faal förkunnar lidelsefullt litteraturens lov som en göteborgsförortens Björn Ranelid. Återstår bara att hitta ut. Vid föräldrarnas köksbord försöker Alex skriva dikter på tipskupongerna. Och läsa dem för tjejerna. Det går sådär och killen längtar efter att hitta nyckeln till sitt eget liv.
Monologerna är olika sinsemellan, men gemensamt breddar de och komplicerar perspektiven. Ulrich Hillebrands scenografi förstärker känslan. Samanthas historia utspelas mot en projicerad havsstrand där hon sitter ensam, hos Alex återkastas hans liv i föräldraköket, fångat av en kamera i taket. Livet kan vara både trångt och utlämnande, på många sätt.
Loading ...
