Ridån är fördragen konstaterar jag glatt när jag sjunker ner i fåtöljen på Örebro Teater för att se premiären på Lejonets unge. På senare tid har jag förälskat mig i den allt mindre utnyttjade möjligheten att hålla publiken på halster.
När så ridån går upp finns där en betagande scenbild med ting och färgsättning som signalerar svunnen överklass. Röd sammet, spelbord, en mäktig trapp. Och snart dansar aktörerna in.
Den vänligt sinnade biskop Vik (Dag Malmberg) som trots sitt ämbete är fri i tanken, biskopinnan Ödegård Vik (Malin Berg) som både oroas och gläds över att fostersonen Adil (Joel Spira) och skulptrisen Saga Leire (Caroline Harrysson) ska resa utomlands. Det anas nämligen en viss förtjusning dem emellan och framför allt biskopen tycks därför nöjd med att den ene ska till London, den andre till Paris.
Som en ond fe gör rektor Båt (Anders Hambraeus) entré och skräder inte orden när han slår fast tidens etik och moral.
Jungfrun, här spelad med dold humor och finess av Gunilla Orvelius, håller korpgluggarna öppna när överklasskvinnors vilja till frihet, jämlikhet och samliv utan äktenskap, blir kött. Om nämnda jungfrus tankar om fenomenet får vi inget veta.
Andra akten börjar i Sagas ateljé som tapetserats med makrokroki. Den är mer lössläppt både vad det gäller agerande och replik. Förälskelsen slår ut i blom och familjehemligheter släpps ut i full frihet.
Skådespeleriet är överlag himla läckert och den värme och människosyn som flödar genom manus tas väl om hand i Isabelle Moreaus känsliga regi.
Den stundtals rätt kalla men effektiva ljussättningen förskönar och förhöjer känslan av klarhet och skärpa när modiga tankar kläs i ord och handling. På liknande sätt fungerar ljudsättningen.
Slutligen kan jag inte låta bli att se en tanke från Frida Steénhoff som gett det dubbeltydiga namnet Saga till den friaste och självständigaste karaktären. En saga som ska komma. En den tidens utopi som, när den framförs på scen mer än 100 år senare, fortfarande syns aktuell. I dag. I bröllopens tid. I vårdnadsbidragens år.