De formligen badar i sagornas och myternas värld, där de sitter på sitt barnkalas under en regnbåge av uppblåsta ballonger. Men det enda som skimrar är Petra Franssons guldplatåskor – umgängesupplägget är lika grym som i en saga av bröderna Grimm: Inte en trygg stund, det handlar om att äta eller ätas i en tillvaro dit dessa tre karaktärer skickas likt tre små grisar till slakt.
Avdelning 14 är en scenkonstnärlig plattform, som förutom Fransson består av Pia Örjansdotter och Sandra Huldt. Trion träffades under arbetet med Teatr Weimar och Christina Ouzounidis pjäs Heterofil 2008, två år senare ställde de upp plattformen och Danse macabre piggies är produktion nummer fyra.
Vad förenar scenens tre unibrow-sminkade flickor med gulliga Lilla huset på prärien-hättor? Döden, är väl det enkla svaret. Det mer komplicerade och intressanta stavas ömsesidig förnedring, beroende, strukturell fångenskap och mobbning. Samt makten och kärleken i oupplösligt sjuklig förening.
Kalas är, per definition, något roligt – roligt för att det är roligt, för att det ska vara roligt eller för att man vill att det ska vara roligt. Förväntningarna blåser upp stämningen till havereringsgränsen, med den arketypiska Norénjulen som logisk och svart konsekvens lurande runt hörnet.
Dramatikern Sara Tuss Efriks kalas har kraschat redan från början och befinner sig bortom förväntningarnas möjligheter. En illusionslös konstruktion där bara det yttre visar likheter med barndomens sugrörsglada tillställningar.
Här firas det i stället med tvångsmatning, det grävs fram lila kiselstenssörja ur underlivet i en kladdig barnfödarscen (Hans och Greta har förirrat sig in i en kroppslig återvändsgränd), Askungens elaka styvmoder dunkar kraxande näven i bordet och en av de tre flickorna antyder att hon inte längre vill säljas till honom där utanför.
Precisionen i Franssons, Huldts och Örjansdotter genomförande av hur övertaget ständigt byter gestalt, i hur skolgårdsmobbningens ansikte aldrig slutar att visa upp sig, är absolut. Om det så handlar om kvinnans, barnets eller ideologins misslyckande i att frigöra sig och förvandlas, så sammanfattas det i grund och botten av samma diaboliska rygghuggsprocess: Örjansdotters figur tvingas upp på bordet för att dansa till Huldts a capella-version av Oops, I did it again. När dansrörelserna blir alltmer Britney Spears-åmande kraschas kalaset än en gång, nu med Franssons ord: ”Du ser ju helt utvecklingsstörd ut”.
* Uppsättningen gästspelar på Teater Galeasen i mars. Spelas på Inkonst till 10 december.
Loading ...
