I Christina Ouzounidis sällskap färdas Wittgenstein och Lacan, Nietzsche och J L Austin. Den sistnämnde, lingvist till professionen, har skrivit en berömd bok som heter How to do things with words. Den rubriken kunde också stå över Ouzounidis nyligen fullbordade triptyk: Verbet tala, Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån och Ordet – kött.
Ouzounidis undersöker vad det egentligen är vi gör när vi säger. Ord är handling, ofta våldsam i en eller annan mening, om inte annat så symboliskt. Könsmaktens våld finns som ett undertema i allt hon skrivit. Det är med andra ord retoriken hon undersöker. Hur vi övertalar oss själva att känna det vi känner (hjärnan före maggropen). Hur vi övertalar andra att bli det de blir. Hur vi konstruerar världen med språk. Negationens väg är Ouzounidis metod. Hur förnekelser blir bekräftelser. ”Jag är inte rädd”. Så lyder ett återkommande omkväde i de två sista pjäserna. Vilket betyder: jag är egentligen skitskraj. För allt vad livet och människorna kan göra mot mig.
Det är inga läsefrukter Ouzounidis redovisar, inga fotnotskommentarer till Mästertänkarna. Hon tänker själv, gestaltar och prövar, säger emot och kritiserar. Utsätter filosofin för teaterns laborationer. Till saken hör nämligen att Christina Ouzounidis inte bara är Sveriges kanske intelligentaste dramatiker. Hon är dessutom en av Sveriges absolut bästa iscensättare. Tillsammans med skådespelaren Pia Örjansdotter och ljussättaren Johan Bergman har hon skapat ett team vars scenkonst bara kan kallas sömlös.
Helheten i framförandena är slående; förtätningen, koncentrationen, intensiteten. Slarv och lättsinne är inte Ouzounidis grej, inte ens i form av medveten metateatralitet. Hon känner inget kliande behov av att ständigt påminna publiken om att det är teater vi ser.
Noggrannheten får tillsammans med den hundraprocentigt genomförda stiliseringen den paradoxala följden att illusionsteatern aldrig är så stark som i det lilla mörka scenrummet på S:t Gertrudsgatan. Inte så att vi bibringas illusionen att vi befinner oss hemma hos familjen Kowalski i New Orleans. Eller bland pundarna på Plattans personkrets. I stället uppnår Ouzounidis vad som borde vara den sant moderna teaterns syfte: att förflytta publiken till en helt annan värld, en helt egen värld, som kommenterar men inte efterliknar vardagen.
Om man enbart läser Ouzounidis texter framstår de som ett sammelsurium av repetitioner, paradoxer och självmotsägelser. Trots att iscensättningarna använder så extremt få gestaltningsgrepp måste pjäserna ändå spelas, talas, för att få mening. Ordet måste bli kött. Det verkar osannolikt att man ska sitta oupphörligt fascinerad på teaterföreställningar som bara använder de mycket små gesternas gestaltning, och som forsar fram en kaskad av monotona ordrader med få betoningar. Men det gör man. Den som längtar efter teater som underhållning får söka sig någon annanstans.
Christina Ouzounidis är på allvar.
Länk: Teatr Weimars hemsida
Loading ...
