I Ingmar Bergmans film pockar erotiken under snörliven och driver på intrigerna, som är många på vägen, innan de som var ämnade för varandra hittar hem. Allt toppat med Sondheims ganska avancerade musik i valstakt, som hamnar någonstans mellan opera och musikal. Inga trallvänliga melodier, utan mer av sofistikerade tongångar som kräver sin lyssnare.
Magdalena Åbergs scenbild är överdådig i sin färgprakt och bäddar in scenen i sina starka stämningar, mellan skymning och gryning. Bågnande tygsjok böljar från taket, i andra akten sänks tygpelare till träd ner från ”himlen”.
Regissören Tobias Theorell har lagt till ett sällskap som påminner om den antika kören, men också om ett gammalt resande teatersällskap som dammar av sina minnen och kommenterar vissa av scenerna.
Ensemblen är måhända lite ojämn när det gäller sånginsatserna, men ingen faller igenom. De tar fint tillvara den kvicka dialogen och tar avstamp i ett skådespeleri som är lätt karikerat. Den Ekborg ger sin medelålders Fredrik Egerman en resignerad men självklar pondus. Och Pia Johansson förser skådespelerskan Desirée Armfeldt med den luttrade livserfarenhet och glimt i ögat som behövs. Andreas Kundlers machouppblåsta Greve flirtar hejvilt med Jarl Kulles rolltolkning i filmen. Och Grevinnan, i Frida Westerdahls gestaltning, vibrerar av undertryckt aggressivitet och hatkärlek.
Det äldre kärleksparet ställs mot det unga, oskuldsfulla, som gestaltas av Thérèse Andersson och Albin Flinkas. De ungas trånsjuknad sprakar inte, men scenerna mellan Ekborg och Johansson sitter tveklöst där de ska. Och deras samspel i Send in the clowns skänker välbehövlig tyngd till den lättsamt bubblande helheten, där sötma och en gnutta frän beska blandas med längtans vemod.
Vissa scener skorrar lite av överspel och närmar sig det publikfriande, men som underhållning fungerar det. För här finns esprit.
Loading ...
