En söndag kan ”vackla mellan trivsamhet och tristess” enligt Eva Ström. Och jag skulle vilja tillägga: den vacklande känslan blir starkare med åren. Barnen har flugit ut, yrkeslivet är närapå slut och … det gäller ändå att hänga med!
Göteborgs stadsteater satsar extra på seniorer i höst. Eva Ströms Söndag med public service, specialbeställd för teatern, skildrar ett åldrat par, bara några år yngre än de gamla i Carin Mannheimers Sista dansen.
Det är söndag. Vi ser ett prydligt hem som andas lugn. Tv:n är på och Britt och Seved följer med händelserna samtidigt som de pysslar med sitt. Men lugnet är bedrägligt. En sårig ensamhet sprungen ur vemodet över livets obevekliga gång sticker fram som små vassa nålstick i dialogen.
Henric Holmberg (Seved) är ömsom envist tjurig och ömsom ansträngt uppsluppen i sina nostalgiska återblickar. Åsa-Lena Hjelm (Britt) möter med något irriterad beskäftighet. Under ytan skönjer vi hela tiden en längtan efter att livet skulle vara som förr, då man verkligen betydde något för andra, inte minst för sina barn.
Skulle inte dottern komma på besök idag? Den levande länken till livet, och bekräftelsen på dess giltighet? Och hon kommer – men inte som en förlösare utan full av en kraft som ödelägger allt i sin väg. Emilie Strandberg (Nina) känns som en tornado när hon kastar fram sina förebråelser och missräkningar mot föräldrarna. Lars-Eric Brossners regi verkar här dock för hårdragen. Det starka utspelet har inte riktigt stöd i texten.
Sören Brunes realistiska scenografi och Mikael Seidemos grundbelysning stödjer textens tema. Det välordnade hemmet blir som ett värn i en sönderfallande tillvaro. Men köket ligger i bakgrunden, i miniatyr. Där, i hemmets forna hjärta, lyckas man inte längre återställa det förgångna. Allt insvept i vemodets blåa färg.
Utanför fönstret är det mörkt och tv:n med nyheter från världen är på.
Loading ...
